Klockan sju kom LC och hamtade upp mig. De var klara och redo att aka, LC, hans fru och en svager som chauffor. Vi styrde kosan soderut mot Puli, Taiwans mittpunkt.

Forsta stoppet pa resan - forutom nagra smastopp for att kissa, forstas - var en svampodling. Jag hade speciellt bett om detta, da jag tycker det ar lite roligt. De odlade shiitake under svarta presenningar. Intressant att se dem vaxa dar, i sma runda plastpasar med flisat tra i. Vi fick en ordentlig genomgang och sedan en mycket god lunch med svamp i alla ratterna.

Agaren var mycket trevlig och guidade oss upp till epicentret for jordbavningen 1999, Taiwans varsta hittills. Forst sag vi det sneda huset, ett hus som stod kvar nastan helt intakt, men som fatt berget 300 m narmare fonstret och som nu stod i 45 graders vinkel. Jag blev alldeles yr av att ga dar, hela marken var sned, men det var inte som en backe utan kanslan var fel. Manga upplevde det, sa var guide.

Vi fortsatte upp till 'explosion point' och sag den enorma forodelsen. Det var dar de tva kontinentalplattorna faktiskt gatt emot varandra och flyttat ett berg 300 meter. Han som bodde dar hade fatt sitt hus totalt raserat, och hans uthus flyttat 300 meter. Det var svart att forsta krafterna, trots att jag stod dar och tittade. Kameran gick varm.

Nasta punkt pa resan var lite mer odramatisk. Ett spritmuseum. Mycket roliga saker att se pa, gamla spritkarl och en utstallning av etiketter.

Taiwans geografiska mittpunkt ar i Puli, sa den tittade vi ocksa pa. En stalpinne utmarkte platsen. Fru Z kopte sockerror att gnaga pa istallet.

Sedan gick farden till Sun Moon Lake, en av Taiwans storsta turistattraktioner. For en svensk ar det... en sjo. Vackert, javisst, men det ar Malaren ocksa. Templen och hotellen runtomkring ser man dock inte i Sverige.

Vi gick ner pa en liten trabrygga och at picknick och tittade pa faglarna som flog omkring. Mycket mysigt!

Nasta anhalt runt Sun Moon Lake var de nio grodorna. Nio stengrodor star ovanpa varandra och visar hur hogt vattenstandet ar. Idag sag vi fem grodor, vilket alltsa betydde att vattnet var ganska hogt.

Nu var det dags for middag! Svamparna hade sedan lange forsvunnit ur magen och den frukt vi at pa picknicken var inte tillrackligt. LC sa "Idag tanker jag inte fraga vad du gillar att ata, idag ater vi taiwanesiskt!" och jag var nojd med det. Vi vindlade oss till en liten restaurang i bergen dar man at fantastisk mat. Betelnotsblomma, vildsvinskott, sotpotatisblast, alla taiwanesiska specialiteter.

Vi var hemma, efter en lang bilfard igen, vid elvatiden. Pa fredag kommer LC med en CD med alla bilderna. Han ar proffsfotograf.

Christian övar sig på bebishållning. Notera ölburken.

Hela familjen. Från höger är det Lihui, Kunfeng, Christian med Zhezhe i famnen, Binbin och hans kusin på golvet.

Binbin är nu över två år gammal.

Kunfeng är nu tvåbarnsfar. Lilla Zhezhe är åtta månader gammal.

Barnen har amuletter på sig för att hålla onda andar borta. Det är säkerhetsnålen man skymtar nedanför Zhezhes öra.

Middagslagning! Lihui skötte grönsakerna och Christian skötte köttfärssåsen. Jag hackade det som skulle hackas.

Binbin vill gärna hjälpa till med det mesta.

Nu är vi hos Lihui och Kunfeng i deras nya hus. Busarna Binbin och Zhezhe håller oss sysselsatta dagarna i ända. Binbin är två år och leker gärna med klädnypor. Zhezhe är åtta månader och leker gärna med allt som storebror leker med.

Vi flög till Hualien där Kunfeng mötte upp. Det var inte många träd som stod upp i den stan! Det var där utanför tyfonen tvekade under sju timmar och det syntes. Stora reklamskyltar, järnstolpar som var många cm tjocka, hade böjts av vinden. I en timme åkte vi och såg hur alla träden böjts. Majs, sockerrör, bananplantor - alla låg de i vindriktningen.

Chishang har klarat sig bättre, här regnade det mest. Tyfonen gjorde att de fick reda på hur mycket taket läckte i nya huset... Det blir dyrt.

Söderut på ön har det varit de värsta översvämningarna på 50 år. Kunfengs pappa fick hela sin skörd förstörd av en het vind som blåste på morgonen när tyfonen kom. Den var 38 grader varm och torr och förstörde alla plantor i sin väg. Det ar inte lätt att vara bonde i Taiwan!

Igår när vi var ute och gick fick vi syn på två tanter som stod och drog i ett konstigt tyg. Det visade sig att de gjorde silkestäcken. De tar råsilket som silkesmasken lämnar efter sig, alltså hela kokongen, reder ut det till stora härvor och drar sedan ut det till tunna sjok. De gör alltså täcken av det, som de vaddtäcken vi hade i Sverige förut. Sidentäckena ar varma och lätta och vi köpte genast två stycken som vi skickade hem till Sverige. "Jättebra for barnen" säger Kunfeng.

Nu lagar jag och Christian middag åt allihop och sen ska vi iväg och bada i varma källor uppe i bergen. Mysigt!

Imorgon blir det Green Island, hoppas vi. Vi bokade båtbiljetter och hotell imorse men för en stund sen ringde båtbolaget och sa att båten var inställd... Vi fick plats på en senare båt och håller tummarna for att den inte ska ställas in!

Väcktes imorse av morgonpigga tanter som inte kunde hålla tyst. Och av en fet man iklädd enbart tatueringar på överkroppen som rökte i det allmänna utrymmet. Det har sina nackdelar att sova i arbetsrummet som inte har någon dörr. Men det kostade ju bara 2400 NT också. Jämfört med 8800 för hotellet igår.

Lillebror var lite pömsig efter nattens utflykt till varma källor och Christian fick börja köra. Efter en stadig frukost på en tiondels mantou och lite kaffe. Vi andra åt risgröt och lite mera mantou. Lillebror mumsade i sig en med röda bönor i. Han är inte riktigt som andra.

Nu var frågan: skulle vi hinna se något och hinna hem innan det saiade till sig riktigt ordentligt? [sai = stockning på kinesiska] Vi bestämde oss för att åka upp kustvägen och se hur långt vi hann och vad klockan blev. Det var fantastiskt väder och vi stannade vid ett litet café på vägen och tog bilder. Otroligt vackert med det turkosa havet, de gröna bergen och den vita sanden. Det kändes som Thailand!

Snart kom dock den taiwanesiska verkligheten ifatt oss i form av ett envist duggregn. Tänk att utflykter blir så mycket tråkigare i regn? Fast inte för taiwaneser. De hade glatt picknick längs vägen, iförda gula regnrockar. Det finns visst inga dåliga väder...

Väggudarna var med oss och vi körde snabbt längs kusten till Jilong. Nya regler hade förstås tillkommit:
- inte köra på hundar om de inte är väldigt skabbiga
- inte släppa in alla taiwaneser som vill tränga sig före (här behöver Christian öva en del)
- inte köra om på höger sida
- inte köra om alls om det är vänstersväng, heldraget och bara en fil i vardera riktning

Vi var i stan redan klockan halv tre och bestämde oss för att lämna tillbaka bilen på en gång. För att slippa göra det i måndagsmorgonsrusningen. Smart drag, tror vi.

Nu är Christian och Anette på Brown Sugar och roar sig. Själv ska jag sova i min mjuka, varma säng!

Det finns folk som undrar varför inte fler västerländska turister åker till Taiwan. En orsak är troligen hotellfrukosten. Hur många västerlänningar gillar tunn risgröt med torkat köttflis till frukost? Eller varför inte inlagda grönsaker och lite stekta nudlar? Hett tips till hotellindustrin i Taiwan: ordna frukost åt västerlänningar! Det räcker med ett par stekta ägg och några brödskivor och en kopp kaffe. Till de flesta iallafall.

Vi var tidigt uppe och fick upp lillebror genom att hota med att varmvattnet snart var slut i duschen. Det fick honom att skutta in där genast!

Redan klockan nio styrde vi kosan mot kusten. Det var inte så långt, bara typ tre mil - men återigen en serpentinväg. Inte lika mycket trafik, så det tog bara en och en halv timme. Inklusive ett par kisstopp, förstås.

Nu var vi på kustvägen! Här skulle sightseeas, vi hade ju gott om tid! Målet för dagen var Sun Moon Lake och vi hade noga kollat att vägen var öppen. Ibland är den ju stängd, när jordbävningar och tyfoner härjat, men nu hade vi ringt och frågat. Att vi inte hade hotell bekymrade oss mindre, det finns alltid plats någonstans.

Det första stoppet var Three Fairy Platform. Enligt Lonely Planet var den rätt söt. Dock var bilkön ner till plattformen mindre söt. Vi skippade den. Vi såg bron till ön på avstånd - finfin! Men inte tillräckligt fin. Vi körde vidare mot "Stone Umbrella" som enligt samma guidebok skulle vara en "gigantic phallos symbol. Taiwanese women like to get their pictures taken in front of this." Detta var ju mycket spännande.

Vi var mycket besvikna när vi fick syn på den. En liten tjock sten med en annan, också tjock, sten ovanpå. Såg väl lite ut som ett paraply, men definitivt inte som en fallos. Detta gjorde att vi skruvade ner förväntningarna inför "Eight Sages Caves" som sades se ut som "the female genitals. Taiwanese men like to have their pictures taken in front of this. We are not making this up."

Det gjorde vi rätt i. Vi misstänker att författaren inte ens varit där. Det var åtta grottor med buddistiska tempel i. Vi gick till den första som hette "Vågljud" för att vågornas brus ekade så vackert i just den. Men inte när vi var där, för då spelade de buddistiska sutror på högsta volym. Vi gick ner igen.

Vägen fortsatte längs kusten och snart var vi i Hualien och började leta efter vägen över bergen. Efter en liten stund frågade vi - vi litade inte riktigt på kartan och på att de sagt att den var öppen. Det gjorde vi rätt i. Den var inte ens färdigbyggd. "Ja, alltså, det finns ju en väg. Man kan gå över den delen som inte är klar. Det tar fyra timmar." Anette föreslog att vi skulle gå och Christian komma och hämta oss på andra sidan. Jag svarade att då skulle nog bara jag och lillebror komma fram, hon skulle nog råka kliva fel någonstans...

Så det blev att vända. Hur göra nu? Skulle vi hinna till Sun Moon Lake idag? Klockan var fyra och vi vet ju hur taiwanesiska bergsvägar ser ut... Med stor sorg bestämde vi oss för att skippa sjön - som enligt andra är ... en sjö, helt enkelt - och köra norrut så långt vi hann innan det blev för sent.

Efter Hualien var det fler som skulle norrut. På tre timmar kom vi ca två mil. Det var stillastående nästan hela tiden, förutom då och då när det plötsligt gick i femtio i en-två kilometer. Mycket konstigt. I Nan-ao, ett pyttelitet samhälle, hittade vi till slut ett motell, efter att ha åkt genom becksvarta berg i tre timmar.

Jag gick in och frågade och de andra satt kvar i bilen. En mycket skojig scen spelades upp för deras ögon:

Utlänning kliver in på kinesiskt hotell och går fram till pojken som står vid disken och tydligt hör hemma där.
Utlänningen tilltalar pojken på klingande kinesiska.
Pojken ramlar ihop av skratt och kan inte svara.
Utlänningen ser lite frågande ut.
Pojken springer sin väg och hämtar en lite äldre pojke. Denna pojke kunde både förstå och prata kineiska.

Tyvärr hade de inga rum. Ägarinnan erbjöd sig dock att ringa till nästa motell och fråga. De hade inte heller några rum. Jag frågade om hon hade några andra förslag och hon funderade. Så kom hon på något och började fippla på telefonen. "Det lyser inte i deras övervåning" sa hon och pekade ut över fältet. "Det bör betyda att de inte har några gäster. Jag ringer och frågar." och det gjorde hon.

De hade gäster men kunde nog klämma in oss också, om det var ok att vi sov i sovsal. Allt var bättre än ännu fler timmar i bilkö - klockan var nio! Vi åkte dit och hamnade i ett superfint hus med karaoke i bottenvåningen, bostad i mellanvåningen och motell på översta våningen. Ägarinnan var dock lite bekymrad över var hon skulle lägga oss - de som var där före oss var lite äldre och kunde kanske tycka att det var otäckt att sova i samma rum som utlänningar. Så hon frågade om det var ok att vi sov i hennes arbetsrum, hon kunde lägga madrasser där, sa hon. Inga problem. Mat hade de också, det var bara att beställa av hennes son, sa hon.

Frajade nudlar, frajat ris, dumplingar och gongbao-kyckling - vi var i sjunde himlen. Karaoken skrålade på högsta volym, tanterna och farbröderna sjöng allt vad de orkade. Kocken kom ut och frågade om vi gillade maten och bjöd in oss till den lokala varma källan. Christian sa att det påminde lite om den lokala pizzerian i Tranemo - typ samma standard, lite kvarterskrog över det hela. Vi höll med men sa att det var milsvid skillnad ändå - så mycket bättre!

Lillebror följde med till den varma källan men vi andra slocknade i arbetsrummet.

Vi tog en lugn morgon och dök upp hos Lihui och Kunfeng vid elvatiden. Då hade de redan åkt till en moster så vi fick åka och leka på egen hand. Då äpple och tomater inte var en tillfredsställande frukost åkte vi till en pyttestad och åt mera frukost. Kycklinghamburgare och kaffe mättar bättre.

Sen ville vi gå i bergen! Det är fullt med berg, överallt, eftersom Chishang ligger mellan de båda bergskedjorna på ön, så det var bara att svänga upp i bergen, sa de på kaffestället. Det gjorde vi. Där var det en traktor. Han höll åt sidan och vi kom upp en bit, till Lillskansen. Det var hundar, getter, ankor och höns.

Stigar var det dock ont om, så efter ett par tappra försök tog vi vägen upp istället. Vi kom in i en plommonodling och sen tog vägen slut. Det var bara att gå ner igen.

Nu var Lihui och Kunfeng hemma igen, så vi gick och pratade med dem. Satt i Jiujius utekök och pratade, Ayi grillade bläckfisk och vildsvinskött och vi hade det riktigt bra. Lihui visade upp den lilla nya, Liao Yunzhe, mycket söt. Han sa inte så mycket, dock. Tre månader gammal. Storebror, Binbin, sa desto mera. Han fyller två år imorgon och var ständigt i farten.

Vi fick oss en guidad tur i bergen av Kunfeng, alla ätliga växter pekades ut. Ett par oätliga också, men dem kunde man använda på andra sätt.

Kvällen avslutades med en titt på deras nya hus som de håller på att inreda. Ett litet radhus inne i staden. Jättefint och stort! Tre våningar, bara det!

Sedan var det dags för nästa hotell, denna gång en lite mera lyxig resort. Middagsbuffé ingick (inte för att vi var så jättehungriga efter Ayis all grillmat) och dessutom ingick ett ångbad! Lillebror kunde inte bada för ögonen och Christian avstod så Anette och jag tog oss en ångbastu. Mycket skönt! Sedan lyxade vi till oss med en massage var också. Att sängarna sen var stenhårda gjorde inte så mycket, vi sov gott ändå!

Så var det dags! Scones till frukost - lyx som kan ordnas i den pyttelilla ugnen - och sen bar det iväg för att hämta lillebror.

Jag glömde naturligtvis tre viktiga saker och fick vända i trappan. Som vanligt. Men vi hade iallafall inte kommit längre än till tredje våningen. När jag kom till bilen stod Christian och försökte få upp dörren. Jag hörde att de diskuterade att nyckeln var väldigt trög. Då gick jag till bilen framför och sa "Men det här är vår bil." Det stod två Volvo 940 på rad, i ungefär samma färg.

Bra början!

Nåja. Vi åkte upp till lillebror och Christian höll sig till reglerna hela tiden. Anette satte upp dem efter hand. Den första löd "Man får inte köra över någon som går ut i pyjamas."

Lillebror hämtades och så bar det av! Vi kom upp på motorvägen utan större problem, det där med filkörning är inte så viktigt. Sen dröjde det inte heller så länge innan de två heldragna strecken i mitten av gatan förärades en u-sväng. Men så gör ju alla.

Det är långt till Taidong. Väldigt långt. Säkert trettio mil. De första fyra milen tog tre timmar. Det var bergsväg, serpentinkurvor och några fler än vi som var på väg för att fira nyår på andra sidan bergen. Vi hade först tänkt ta motorväg nummer fem, som var streckad på kartan. Vi tänkte att kartan nog var gammal, för där var ju skylten till vägen. "Ilan Highway no 5" stod det. Och lite längre fram var vägen blockerad med cementsuggor. Han som satte upp skylten var lite tidig.

Så det blev otroligt vacker bergsväg med japanska körsbärsblommor, rhododendron och lite andra blommor längs vägen. Men vi var som sagt inte ensamma.

Efter Hualien blev det bättre. Det där med att stanna här och var och titta på intressanta saker var det dock inte tal om. När vi kom fram var klockan sju på kvällen och då hade vi bara stannat för lunch, kaffe och foton. Tio timmar för att åka trettio mil! Träsmak i baken! Men humöret var på topp!

Fast hotellet - som jag hittade till!!! - hävdade att vi skulle vara på ett annat ställe, tre minuter utanför stan. Stan var stor som Brösarp, ungefär. Tre minuter utanför är en bit. Rummet var dock fantastiskt och vi kunde ju ta bilen in igen, för att äta middag.

Restaurangen vi hittade var superb, fantastisk mat för en spottstyver. Och dottern gick ju i Lihuis klass, förstås. I såna småstäder känner alla alla, fick vi veta. Hotellägaren var ju kompis med Jiujiu, Kunfengs morbror.