Tre år, två månader och tre veckor i Taipei och Taiwan. Mycket har hänt, mycket har jag lärt mig och många fantastiska människor har jag träffat.

Nu är det över, nu återstår minnen, lärdomar och underbara vänner. Jag är lyckligt lottad som haft den här tiden.

Nu tar också denna blogg slut. Den handlade om mitt liv som svensk i Taipei och om mina öden och äventyr där. Att fortsätta den i Sverige blir fel. Kanske startar jag en annan blog, typ http://lyxhustru.ridderstolpe.nu, kanske slutar jag skriva på nätet. Den som lever får se. Den här kommer dock att ligga kvar och jag ska dessutom ta mig i kragen och lägga upp alla bilderna någonstans. Om inte här så på en liknande site.

Tack till alla som följt mig under åren. Nu kan vi enklare ses även irl.

Sista dagen idag. Jag har lyckats halla den ganska lugn. Posten var just har och hamtade tre kartonger, jag ska dit om en stund. Ikvall ska S laga middag for nagra vanner och vi ska bara ta det lugnt. Imorgon tar vi en brunch pa VVG innan jag aker och sa kommer M och hamtar vid fyratiden.

Min tid har i Taiwan börjar gå mot sitt slut. Idag lämnade jag över nyckeln till lägenheten till nästa hyresgäst. Han var överlycklig över en så fin lägenhet, och jag var lite sorgsen över att min tid var slut.

Nu bor jag hos S och trivs ganska bra med det. Slut på att knata i trappor i tid och otid, och istället behöva be vakterna öppna hissen. Motionen får jag varje morgon i swimmingpoolen. Jag börjar få in crawlingen snart.

Avskedsmiddagarna duggar tätt. Igår var det med jobbet och idag med mina underbara bokklubbsdamer. Ett tips för er som gillar böcker och som gillar att umgås: starta en läsecirkel. De tre mest trägna besökarna har blivit mina nära vänner och ett fantastiskt fönster in i den taiwanesiska världen. Vi hade en otroligt bra kväll idag igen och jag fick fina gåvor att ta med mig hem och minnas dem med.

Imorgon är det fest i Tienmu, tack och lov inte för mig, utan jag är bara med som vanlig gäst. Skönt! Nästa vecka är det massor av folk som vill träffas för sista gången, så jag kommer att ha en hektisk ledig vecka. Sista veckan i Taiwan. För den har gången.

Det kom en journalist till kontoret idag, som det gör då och då. Hennes tidning vill åka till Sverige och göra reportage. Vi pratade en stund och kom överens om en del saker som vi ska försöka få igenom. Så säger hon ”En kollega till mig, när jag jobbade på China Times, var i Sverige en gång för många år sen.” Jasså, svarade jag, var det K W-L? Hon stirrade på mig och undrade hur 17 jag visste det. ”Det var jag som guidade henne runt”, sa jag.

Hon trodde nog inte på mig, så hon spelade ut sitt trumfkort: ”Har du en sigillring?" och jag fick visa upp släktringen. Hon stirrade på mig och sa "Och jag som tänkte att jag skulle fråga dig hur jag fick tag på den där tjejen som kände K, och så sitter du här framför mig!"

Jag fick telefonnumret till K, som jag tänkt på så ofta under de här tre åren men inte vetat hur jag skulle få tag på. Alla gamla visitkort var borta, och det var ju faktiskt tio år sen jag träffade henne. Jag ringde på en gång.

- Wei?
- Hej, är det fröken K?
- Ja, det är jag. (trött och håglöst)
- Jag ringer från STC Taipei...
- Jaha? (uppmärksamt och intresserat)
- Jag heter Inger...
SKRIIIIIK i andra ändan. Hon kom ihåg mig.

Vi ska ses i nästa vecka på en kaffe. Sista veckan i Taiwan. K var med i samma grupp som LC, som tittade upp på kontoret i april och som jag ska ut och titta på svampar med i nästa vecka. .

Var hos onda doktorn idag igen. Han tryckte mig i ryggen, hårt. Tanten som stod bredvid sa, efter avslutad behandling (på mig) "Jag lider med henne!" eller, direktöversatt "Jag har ont åt henne." Det tackar vi för. Det gör så ont att jag blir kräkfärdig. Men det hjälper ju...

Förra veckan när jag var där låg tantens dotter, tanten och jag på en rad och fick behandling. Alla tre fick den avskyvärda morteln i ryggen. När han kom till mig sa han "Nu ska vi se vem som tål mest, kineser eller västerlänningar!" Jag förlorade.

När jag så fick fotbehandling satt tanten och tittade på. Medan man får behandling är det minst 15 andra personer i rummet som tittar på (och lider med en...). Hon sade "Det där har jag också haft. Så fick jag diarré och gick ner fem kilo, då gick det över. Säg åt henne att hon ska gå ner i vikt så blir det bättre!" Doktorn tyckte att han inte skulle säga det utan att hon kunde säga det själv.

Så när vi åkte ner i hissen talade hon om för mig att jag skulle gå ner lite i vikt, då skulle det bli mycket bättre. Och så skulle jag ta varma fotbad, fyra gånger om dagen. När jag protesterade sa hon "Okej, två gånger om dagen då. En gång på morgonen och en gång på kvällen!"

Så det kan gå. Idag när Christian och jag pratade på Skype började hans telefon låta konstigt. När han gick och tittade på den stod det "Bröllopsdag" så vi sa grattis till varandra.

När man har tre bröllopsdagar att hålla reda på (varje år) så blir det så ibland. Och det är ju en av fördelarna med att ha flera bröllopsdagar - glömmer man en så kommer det snart en ny!

Anette åkte just ut till flygplatsen. Hon dök upp i fredags, för att hjälpa mig att packa. Det gjorde hon med besked. Otroligt noggrann med att fylla det minsta lilla hål i varje kartong - och till slut blev det sju stora kartonger och tre små bokkartonger på sammanlagt nästan 200 kg! Ofattbart att lite kläder, böcker och grejor kan väga så mycket. Och då har jag redan skickat 60 kg.

Nu börjar det bli tomt i lägenheten, men mycket återstår. Jag hade annonserat om Öppet hus för försäljning idag men ingen kom... Dock hade jag bara ändrat i min gamla annons, jag ska sätta in en ny imorgon med nytt datum - nästa lördag - och dessutom annonsera på taiwanesiska Yahoo. Så hoppas jag att jag blir av med de sista grejorna. Annars får jag gå till begagnat-gatan och se vad de kan erbjuda.

Var på en fantastisk spelning på the Living Room i lördags. Corbett och hans Retrosexuals spelade och hade sällskap av en trombonist som var otroligt duktig. Sen tog de upp en rappare på scenen, som pratade strunt till tonerna av 60-talsfunk med trombon och saxofon. Keisha kom upp och gjorde en bejublad sång - vilken sångröst! - och sen fick de upp en klarinettist från publiken också. Otroligt drag och väldigt, väldigt roligt.

Som tack för den här spelningen och flera andra bjöd jag hela bandet på en turkisk peppar-shot. Den var de inte beredda på!

Roligast var Tiff. Hon hjälpte till och serverade men sa att hon skulle gå vid tolv.

"Ah, like Cinderella?" frågade jag.
"Yeah, at 12 I'll turn into a pumpkin!" svarade hon glatt. Och jag sa att det vill jag gärna se, så jag stannar nog tills dess, jag också!

PS. Idag har jag namnsdag. Synd att man inte firar det i Taiwan.

Idag har jag faktiskt en "dejt". Jag och Christian träffade en av de nya repparna på en mottagning för ett par månader sen - han var alldeles färsk till stan. Alltså har han inte hittat så mycket umgänge än, så han ringer mig då och då. Otroligt trevlig och har haft ett intressant liv. Har representerat sitt land i NATO, FN och som ambassadör till en hel massa olika länder under sin karriär.

Han är dessutom jazzfantast och spelar själv, så jag har lovat att jag ska introducera The Living Room till honom, och det ska vi alltså göra ikväll. Först blir det middag på trevliga L'Olivier och sen blir det Corbett för hela slanten.

Men jag ska inte ta med mig kameran ikväll. Förra gången Corbett spelade visade Christian de fina bilderna han tagit för Irene som sa "Thanks. I have a gazillion pictures of my husband, looking like a frog, sucking on a saxophone." Så jag tror inte hon vill ha fler.

Det är dags för den årliga kräftskivan. Ostarna är medtagna från Sverige, likaså kräftdukarna. Hattmaterial är inhandlat - i år hittade jag glansigt papper till och med. Kladdkritor och snören finns också. Det är bara mahjongpapper som saknas och det ska jag ut och köpa nu.

Hurtigt inbjudningsbrev har skickats ut, inbjudningslistan är nästan klar - vi har en plats över. Vi har dock två par på väntelistan men vill inte splitta dem.

Fyrtio kilo kräftor är inhandlade och de har kommit till byggnaden och står och tinar i källaren. Flavor fixar maten så att vi slipper vispa grädde själva i år. Öl, vin och sprit är inköpt och några spritflaskor är till och med kryddade. Inte med Christians blandning i år, utan med Flavors.

Det blir nog skoj. Det brukar ju bli det.

Sista kräftskivan i Taipei för mig. Sista gången jag träffar många av dem jag träffat ofta de senaste åren.

När jag skulle följa Maria till flygplatsen packade jag ner följande viktiga saker i en blågul väska:

- axelbandslös aftonklänning
- korsett
- skyhöga skor
- strumpor
- smycken
- smink

så när S ringde var jag beredd! In på Far Eastern Plazas toalett gick en grå mus i kort grön linneklänning. Ut kom en vamp i full balmundering.

Canadian Ball.

Dagens kommentarer!

Satt med två taiwanesiska väninnor och diskuterade livet och allt. Den ena har fått en ny kollega som tidigare varit hemmafru men tröttnat på det livet. Så avslöjade hon att kollegan faktiskt var skild!

"Åh! Nähä! Guuud, vad praktiskt! Pengar och hus och ingen man som kommer och stör!!!"

När jag skrattade så jag fick ont i magen kom nästa:

"Du förstår inte, Inger. Du har ju en utländsk man, de är jättebra!"

Och jag förstår dem när de pratar vidare. Ts man tycker att hon inte ska låta så otrevlig när de grälar. Han orkar inte höra sånt, hon ska vara trevlig, precis som hon är när hon är på jobbet eller så. Och att hon inte ska shoppa så mycket, då ringer han till mamma och berättar hur hon slösar med hans pengar. Samt att hon ska skynda sig att föda honom en son, för han är ju ende sonen - de tre systrarna räknas inte - så att familjenamnet kan leva vidare.

E bestämde sig raskt för att inte gifta sig. Eller möjligen hitta en utländsk man.

Detta är folk i min egen ålder!

Hon kom, hon såg, hon evakuerades.

Maria undrade väl först lite varför vi inte skulle bo hemma under tyfonen. Men när alla innertakplattorna samtidigt lyfte sig av vinden, när tyfonen inte ens hade kommit in över ön, samtyckte hon glatt till att bo någon annanstans.

Tyfonen var ordentligt stark och vi var glada över att bo i en ombonad lägenhet långt ner i huset. Träden utanför lekte tittut "Nu syns vi - nu syns vi inte" i den kraftiga vinden och vi var häpna över att de inte bröts. Ännu mer häpna blev vi när vi upptäckte en liten duva som satt och åkte berg- och dalbana i trädet, och höll balansen med stjärten.

Tre videofilmer såg vi, vi åt pizza i mängder och pratade en hel massa strunt. S har numera någonstans att bo i Stockholm när hon kommer och hälsar på, nämligen i Marias lägenhet. De fann varandra rätt ordentligt, precis som jag misstänkte.

När stormen avklingat gick vi på Tickle my fantasy och naturligtvis på Watershed för att ge Maria lite smak på Taipeis nattliv.

Nattlivet fortsatte på fredagen, efter att Maria tagit en seriös promenad och sett massor av Taipei. Först en provsmakning på ett taiwanesiskt sjukhus - "Du får inte äta räkor" - och sedan till räkstället... Living Room är ett måste en fredagskväll och där stannade vi länge, trots Ss lockelser om Carnegies. Det tog vi till brunch istället och nu är Maria och träffar presidenten!

Det känns konstigt att sitta på jobbet och vänta på tyfonen. Det regnar ute men det har inte börjat blåsa än.

Tidigare har jag alltid varit hemma och väntat på tyfoner. Nu sitter jag här och försöker koncentrera mig. Om en timme åker jag till flygplatsen och hämtar Maria. I eftermiddag kommer det börja blåsa upp.

När jag gick hem igår var himlen nästan klar och solen lyste upp staden. Overklig känsla när man vet att det snart kommer en supertyfon som kommer att tvinga oss att stanna inne minst ett dygn. Den kommer rycka upp träd och blåsa bort tak. Det är som att vara med i en film där alla vet att rymdvarelserna snart anfaller men att det inte är mycket annat att göra än att vänta.

Det som slår mig är att i USA evakueras folk inför nästan varje orkan, man spikar träplattor framför fönstren och flyr. Här, med stormar av samma intensitet och ofta ännu värre, uppmanas vi att ta in saker som står lösa på balkongen och kanske tejpa fönstren så de inte splittras om de blåses sönder av stormen. Konstigt med så olika förberedelser.

Inatt bor vi hos S!

Jag har lagt till några nya länkar till höger och tänkte presentera dem här och nu.

Helena och Johan är kontakter från Shortcut och det är skoj att få insikt i deras stockholmsliv, än så länge så långt från mitt eget.

Hemliga pappan skriver otroligt vackert om sin nya lilla Karin, väl värt att läsa även om man inte har barn.

En vandring bland läkekonst och tvivel handlar om alternativ medicin, ett intressant ämne när man som jag ofta råkar ut för kinesiska läkare.

schmut är arg och intelligent, skriver medryckande och tänker ofta efter och mot strömmen.

Språkmakargatan - en blogg om språk! Mycket intressant!

Jag är så stolt och glad! På min rekommendation får Maria komma till Taiwan på "RYLA", i Rotarys regi. Hon landar imorgon. Förhoppningsvis landar hon innan tyfonen träffar ön. Det är en supertyfon, så det kan bli skakigt. Jag har redan försäkrat mig om plats i annan lägenhet än min...

Men först ska vi till K och dricka öl och vin och äta pizza. Det kan Maria behöva, för hon ska ju tala på presskonferensen på torsdagen. Om inte hela ön stänger pga tyfonen, förstås.

Snällt knatade jag till sjukhuset igår igen. Fick min höpåse och blev blåst på i prick 25 minuter. Lade mig på britsen som vanligt.

En praktikant kom och frågade om jag hade blivit "avslappnad" - dvs slipad på. Det hade jag inte och han frågade var jag hade ont. I hälen, som vanligt. Han satte igång att klämma på ena vad. Han hade med sig en yngre kollega som fick klämma på den andra. Det gör ont när två armbågar körs in i hälarna.

Gårdagens lärdom var att jag ännu inte fattat förra lärdomen - jag talade om för praktikanterna att hela vänsterbenet är väldigt stelt och osmidigt. Genast satte han armbågen i min skinka och hängde med hela kroppen. När jag stönade sa han "När jag trycker här slappnar hela benet och hela ryggen av." Tjena.

När de ryckt och tryckt ett tag var det doktorns tur. Än en gång gjorde jag misstaget att tala om för honom att det gjorde ont i ryggen också. "Det där är en gammal krigsskada" svarade han. "Det är pga att du har lätt skolios och musklerna har anpassat sig till det. Vill du bli av med det?" Skojade han? Klart jag ville bli av med det, det gör ju ont!

Han sa nåt jag inte förstod. Han letade efter ord... "It will be a ... severe punishment." kom han fram till. När jag såg marmormorteln han hade i handen förstod jag.

Så ont har har det inte gjort sen de tog ryggmärgsprov på mig när jag hade hjärnhinneinflammation som fyra- eller femåring. Förhoppningsvis hjälper det.

Till sjukhuset. Hade förbokad tid och gav sköterskan min lapp. "Oj, vad du är långt bak!" suckade hon och sa sen, med tydlig artikulation "Vill du gå och äta först?" varpå jag frågade om det skulle ta lång tid. Hon upprepade det hon sa, men då bröt doktorn in. "Hon ska ha förtur, hon är diplomat." Sköterskan smattrade iväg en harang på taiwanesiska och fick instruktioner tillbaka. Så sa hon "Men då får du berätta det för henne." "Säg det själv, hon kan kinesiska," svarade doktorn. Hon vände sig mot mig och sa "Kan du kinesiska?" och fortsatte sen med att förklara vad jag skulle göra - gå ner till receptionen, betala för en medicinpåse och sen komma tillbaka med påsen.

Jag är en snäll flicka så jag gjorde precis så. Jag fick en påse hö, uppblandat med saffran och lite annat. När jag kom tillbaka var sköterskan försvunnen, men en vänlig äldre dam, som ju åhört hela den tidigare konversationen, sa att jag skulle gå till rummet bredvid. "Steam treat lounge" stod det där.

Det visade sig vara en behandling där ånga cirkulerade i en behållare som innehöll höet jag köpt. Ångan sprutades på den del av kroppen man hade ont i, i 25 minuter.

Sen fick jag komma in och träffa doktorn. Han la mig på en säng och sa åt en praktikant att massera mina axlar och rygg, samt ner i vaderna. Taiwanesiska kinesiska läkare är använder inte traditionella metoder, tydligen. Tjejen tog fram en ordinär slipmaskin med sandpappret utbytt mot en gummimatta och körde över hela min rygg. Jag hade lite svårt att låta bli att fnittra.

Så kom doktorn och skulle behandla. Han frågade om jag sovit gott i natt och sa sedan till praktikanterna ”Ja, hon svimmade när hon fick akupunktur igår.” Tjejerna lät höra ett par medlidande ljud medan killen sa ”Var det HON!!! Jag kom försent och hörde bara att det var en utlänning som svimmat.” Synd att han missade spektaklet...

Slutsatsen av dagens övningar är att man aldrig ska tala om för en kinesisk läkare var man har ont någonstans. Han eller hon kommer nämligen med stor lust ta sig an området och klämma så hårt den kan. I och för sig känns det bättre efteråt, men AJ vad ont det gör. Nu har han fixat min nacke och min begynnande musarm också. Helt slut är jag.

Och på fredag ska jag tillbaka för att bli blåst på, igen.

Just det. Jag hade ju glömt. När jag blir nåldyna svimmar jag. Så även igår. Han började i nacken med tre nålar ("Snälla fröken, ni får se till att Sverige skickar hit fler personer till ert kontor, så här stel i ryggen kan ni inte vara!") och fortsatte ner mot korsryggen med sex, två i knävecken, en i vardera vaden och till slut en i varje fot. Femton nålar, allt som allt.

Sen började de mixtra med apparater som skulle skicka ström genom nålarna. Där låg jag med kudden under bröstet och pannan mot min handväska - för att kunna andas - och kände hur det snurrade mer och mer... Till slut fick jag ur mig, halvkvävt, att det snurrade. Det fick fart på dem. Doktorn kom tillbaka och ryckte alla nålar och sen fick jag massage i nacken ett par minuter. Och fick ligga kvar ett tag och repa mig.

Han undrade om jag sovit gott natten innan och det har jag ju inte gjort sen nyår. Då satte han två små nålar i örat på mig och sa att jag skulle fingra på dem när jag skulle sova, så skulle jag sova bättre.

Imorse vaknade jag pigg som en mört. Klockan halv sex. Somnade om och var toktrött klockan halv sju. Och hade vaknat lika många gånger som vanligt under natten. Jag får väl ge det en vecka, nålarna i örat sitter ju kvar.

Igår gick jag äntligen till en kinesisk läkare med min hälsporre. Då gjorde den så ont att jag knappt kunde nudda min häl med fingrarna.

Som vanligt blev alla förskräckta när jag klev in på läkarmottagningen. Efter en stund vågade de dock köra den vanliga jargongen. "Vad bra kinesiska du pratar! Har du bara varit här i tre år!!! Wow (till kollegan), tror du vi kan prata sådär bra svenska efter tre år i Sverige?" osv. Av någon anledning fick doktorn för sig att Moskva låg i Sverige.

Jag hörde hur de pratade när jag låg och väntade på britsen. "Men hon är ju inte tjock..." - hälsporre drabbar ofta feta personer. Sedan sa doktorn vänligt "Du ska nog försöka gå ner några kilo ändå." Jag sa inte att allt sitter på bysten och baken, han hade nog blivit lite för generad då.

Sen kom den obligatoriska frågan och den obligatoriska reaktionen. "Är du här som lärare?" "Nej, jag jobbar på svenska kontoret." och jag ser hur underläkaren och sköterskan ser ut som fågelholkar och backar en meter. Doktorn: "Då är du typ diplomat då eller?"

Till slut lyckades han göra det han skulle. Han tittade på mina fötter och sa "Ditt högra ben är kortare än det vänstra. Det gör att trycket på den vänstra hälen blir större." Ett *ryck* så var tydligen mitt högra ben lite längre. Det kändes i höften, iallafall. Han fixade och trixade med vaderna, höfterna och ryggen. Till slut tryckte han lite på hälen, i närheten av där det gjorde som ondast.

När jag reste mig gjorde det knappt ont alls! Fantastiskt!

Han sa dock att det skulle ta ett tag att helt bota det, eftersom det hänger mycket på min kroppshållning. Men jag ska tillbaka idag på morgonen och få lite akupunktur, det kunde påskynda läkningsprocessen, sa han. Jag har haft örtkompresser på hälarna hela natten.

När jag blir stor ska jag nog bli läkare inom kinesisk medicin.

Nu skålar vi igen. Jag har sagt upp mig. Sista arbetsdag den 7 oktober, så lämnar jag ön en knapp vecka senare. Har redan bett söta Dassana att boka biljetten.

Det skålas i champagne. Christian har fått jobb!

Kvällen spenderades på Peoples tillsammans med LC och hans fru. De var i Stockholm över midsommar och tack och lov!!! hade de fantastiskt väder. Han är hobbyfotograf och otroligt duktig, så efter en delikat måltid tittade vi på en bråkdel av hans bilder.

Han var speciellt nöjd med att skymningen var så lång, för skymningen är fotografens bästa vän. När ljuset försvinner och gatlysena börjar komma igång, då kommer kameran fram. Och i Stockholm varade detta underbara tillstånd i ett par timmar.

Sen gillade han Djurgården och Rosendals trädgårdar. Tyvärr hade de gått dit på midsommarafton så cafét var stängt, men han älskade stället ändå. Gräset, de stora träden, blommorna... Han var såld.

De hade också försökt hålla sig vakna en natt för att se när det blev mörkt. Vid halv två tyckte de att det nog var mörkt. När de tittade ut klockan tio över två var det redan på väg att bli ljust igen! Nu tror de på mig när jag säger att vi har ljusa sommarnätter i Sverige.

Efter bankstrulet gick jag till HSBC och öppnade ett konto. De är inte ideala eftersom man måste ha en ganska stor summa pengar på kontot hela tiden för att undvika straffavgift, men de är ändå den bästa banken i stan. Igår var allt klart och jag gick dit och fick bankkort och internetbank och telefonbank och hela köret. Sen gick jag till Taiwan Bank för att avsluta mina konton.

En äldre dam, som i vanliga fall sitter i bakre delen av banken och ser viktig ut, såg vad jag gjorde och sa "Ska du åka hem?" Nej, jag ska byta bank, svarade jag. Då blev hon intresserad och började fråga varför, var det så att alla på svenska kontoret skulle byta bank, din kollega var ju här igår! Jomenvisst är det så, svarade jag, vi är trötta på att inte få ta ut våra pengar utomlands. Jo, det förstod hon ju, det är ett stort problem, men såna är ju reglerna. När jag sa att jag kunde göra det med HSBCs bankkort blev hon intresserad och frågade om jag inte kunde höra hur det gick till, för det var nog inte riktigt lagligt, det var nog en gråzon, kom hon fram till. Det hade jag alls ingen lust att göra, funkar det så är det ok med mig.

Hon hade dock fått blodad tand och medan tjejen i luckan fipplade med alla mina papper hörde jag hur hon ringde upp huvudkontoret "Ja, jag tänkte fråga hur det kommer sig att utlänningar inte får ha ett internationellt bankkort hos oss..." Efter en stund kom hon tillbaka "Fröken Inger, skulle ni inte kunna tänka er att omvärdera det här? Vi skulle kunna göra ett undantag för er på det svenska kontoret, och låta er ha internationella bankkort."

Det var ju så dags. Jag och mina kollegor har diskuterat detta och en av dem var på banken för ca en månad sedan och försökte få dem att göra just en sån deal. Men det var väl fel person han talade med, misstänker jag, för de tvärvägrade. Då bytte först han bank och sen jag och de började väl inse att de faktiskt skulle förlora en del kunder på detta. Synd att de inte tänkte om tidigare!

Men som min kollega sa "Man vill ha en bank som lever på 2000-talet, inte en från 1800-talet!" så vi tänker inte byta tillbaka. Engelsk internetbank - bara en sån sak! Eller fondsparande, inte dåligt det heller. Sen får man behålla kontot om man lämnar landet, det kan ju också vara praktiskt!

Det är ett svenskt jojkband i stan, Ola Stinnerbom Yoik Band. Otroligt häftigt. De är inbjudna till en festival som hålls vid Shimen Water Reservoir en bit utanför stan. Jag och M åkte dit i tisdags och njöt av suggestiv stämning, vacker sång och otroligt mäktigt vattenfall från reservoaren.

Vi ska dit imorgon igen, då den svenska gruppen har sitt paradnummer, technojojk. Det ska bli otroligt spännande!

Det är lite knökigt att ta sig hem bara. Det tog två timmar sist.

Det är vattenbrist i Taoyuan. De får leda om dricksvattnet och om de inte har vatten i slutet på veckan avgår ekonomiministern.

Som ni kanske minns regnade det 1200 mm häromveckan. Och det är ändå vattenbrist. Varför det? Jo, för att regnet fyllde den stora reservoaren till bristningsgränsen och så rörde tyfonen om lite - vilket ledde till att vattnet är så smutsigt och lerigt att det inte går att rena tillräckligt. Man måste vänta på att det lägger sig.

Alltid är det nåt som krånglar...

Jag fick oväntat besök i lördags. Familjen Chen-Liao var på genomresa och behövde någonstans att bo. Självklart. Jag var lite pömsig, så jag gick och la mig vid halv ett. Smet på toa en stund senare och tänkte meddela mina gäster att det gick bra att knycka av vindruvorna i köket.

Då sitter Lihui i soffan och smaskar - popcorn! Christians söta "caramel popcorn" som jag skulle slänga. De var underbart goda, hon hade aldrig ätit så söta popcorn, sa hon! Hälsofreaket! Kunfeng satt på golvet och såg ut som en ledsen hund, för han fick inte smaka.

Delicious!!!

Gatan ligger öde. Videobutiken och nudeltanten är ändå öppna.

Vindruvan och passionsfrukten klänger sig fast i balkonggallret

Grannarna ser ut att ha det bra. De flesta tittar på tv och några har städat balkongerna.

Stormen börjar dra bort.

Hualien. Inte många träd stod upp.

Det är ett sånt här hus vi bor i. Vårt höll.

Tyfonen Masha är över oss. Eller, den är snart förbi och i Shanghai. Tur är väl det, för hittills har Xinzhu fått 1120 mm regn på strax under två dygn. Broar har rasat av vattenmassorna och hus är avskurna efter jordskred. Fyra döda än så länge.

Jag sitter här och lyssnar på vinden och regnet. Det blåser inte lika mycket som förra gången, så jag har sovit bättre inatt. Men väckts då och då av intensiva trummanden på plåttaket.

Hade en tjejkväll med M igår. Eller tjejeftermiddag/kväll, kanske. Vi träffades vid halv fem och så gjorde vi en typisk taiwanesisk grej - åt hela kvällen. Först ett glas te på en lokal sylta. Sen till VVG för middag. Vidare till Sun Yat Sen Memorial och cafét som finns där för en glass och ytterligare ett glas te.

Det tog inte slut på samtalsämnen en enda gång. Otroligt roligt och ska upprepas. Väninnor är sällsynta här. Speciellt riktigt bra väninnor.

Vi är hemma igen efter semestern. I två bemärkelser. Jag är här, i Taipei, sedan i fredags. Christian är hemma i Stockholm sedan igårmorse.

Uppdateringar från resan kommer snart, tillsammans med alla bilderna. Håll utkik.

Nu har Aftonbladet vaknat. När tyfonen är nedgraderad till en sketen liten tvåa. Då kommer rubrikerna. "Jättetyfon drar in över Kina". Vi hade en femma. Starkare än stormen i Florida.

Vi har iallafall haft en lugn dag. Sett Madagaskar på bio och imorgon åker vi till Kunfeng och Lihui. Jag ringde och kollade om det var ok. "Inga problem, vi sätter upp ett tält på taket." Lihuis föräldrar är och hälsar på. "Fundera inte så mycket, ring när ni landar!" sa han, så imorgon åker vi.

Vi tog lite bilder på våra förberedelser. Först - Inger tejpar fönster.

Christian ville också tejpa.

Stormen var enorm. Detta är en bild från tvn.

Nu väntar vi på att den kommer tillbaka, från andra hållet. Vi hoppas på att vinrankan och passionsfrukten som vuxit på balkongen i ett par månader ska hålla sig fast ordentligt.

Vi har ström fortfarande, som ni förstår. Det har varit ovanligt få strömavbrott över ön, vilket är skönt.

Vi tänker på Lihui och Kunfeng som flyttade in i sitt nya hus igår och hade mamma och pappa över från Penghu. De lär vara inregnade, den är ju nästan precis där nere och härjar.

TV sänder dygnet runt. I natt var de lite dåligt uppdaterade kring fyratiden, dock. Den tv-kanalen som slängde upp skylten "Haitang Pythoon" har rättat sin skylt.

Titta här för att se hur det ser ut.

Nu är vi mitt i tyfonens öga. Det är blå himmel ute! Ögat är större än Taipei, säger de.

Jag vet inte om jag någonsin varit så här rädd. Att ligga i sängen och höra hur regnet vräker ner. Vinden tar tag i taket och det rasslar i våra takplattor. Jag vet hur tunt taket är och jag vet hur mycket problem vi haft med det förut. Jag kan inte ligga kvar.

Tittar på tv fram till klockan halv fem. Då och då går jag ut på balkongen för att lugna mig. Det blåser från "rätt håll", dvs inte direkt in på balkongen. Jag tittar på grannarnas skabbiga tak, alla kläder som hänger ute på tvätt, blomkrukorna som de lämnat ute och tänker "Om de klarar sig klarar vi oss, garanterat!" Det hjälper lite.

Till slut somnar jag, slumrar lätt. Vaknar ofta, tittar på klockan. Yes! Nu har tyfonen gått iland och jag har sovit tre timmar i sträck! Glad tills jag vaknar nästa gång och inser att jag sett fel på klockan.

Tealit har en väderkarta och en satellitbild. Tyfonskrället har nu på morgonen "stått och tvekat" som de uttrycker det på tv, och har ännu inte kommit in över land. Här i Taipei har vindarna och regnet avtagit något och väntas avta mer under eftermiddagen. I skrivande stund är klockan tio på morgonen. På södra delen av ön får de dock räkna med ännu starkare vindar under eftermiddagen.

Tyfonen har mattats lite när den närmat sig land och ögat är inte längre lika tydligt. Det regnar dock fortfarande ordentligt. Den jäkla stormen är långt större än hela ön - 560 km tvärsöver!

Vi vågade inte åka på semester. Det är den första supertyfonen som träffar ön på fem år. Den kommer ikväll eller tidigt imorgon bitti. Det regnar redan. Det vräker ner. Som de sa på TV "Vi varnar för jättemycket eller superjättemycket regn." Just nu är det nog bara jättemycket. Vi ska "bara" få ca 600 mm i natt. På östkusten ska de få 900 mm.

De jämför den här tyfonen med tyfonen Herb som drog förbi 1996. Då var jag också här. Det var första gången i historien som det var två dagars tyfonlov. Vi hoppas att det inte blir samma sak nu. Dessutom dog 51 människor den gången, vi hoppas att inte heller det upprepas.

Imorse var det ganska lugnt. Eller, när vi gick ut för första gången idag, dvs kring ett-tiden, var det ganska lugnt. Vi gick och bunkrade vatten och mat. Hela affären var fylld av folk som fyllde på tyfonförråden, men killen framför oss köpte en öl och två påsar snacks. Det räckte för honom, tydligen.

Vi har rensat balkongen från allehanda saker vi förvarar där. Det är nog säkrast att ta bort en del blommor också. Vi vill ju inte att de flyger ner och träffar ett fönster. Vi funderar på att tejpa fönstrena också. Om det skulle komma nåt flygande så slipper man åtminstone en del glas på golvet.

Nu ska vi se om Pizza Hut kör hemleveranser idag eller inte. Jag skulle tvärvägra om jag var moppebud på Pizza Hut. Vi får nog locka med extra mycket dricks.

Redan två mail. Otroligt, tittar folk verkligen på tv? Det finns över hundra kanaler i detta land och en massa folk jag känner har sett mig på en av dem. Ok, den ligger precis ovanför CNN så det är lätt att halka dit, men ändå!? Men det kanske bara är jag som bara tittar på tv när jag borstar tänderna?

Jag kommer säkert bli igenkänd på stan idag. Kanske ska skaffa solbrillor?

Jag hade knappt hunnit komma in på kontoret innan telefonen ringde. Det var en kille jag träffat en gång på en kompis födelsedag och han hade sett programmet igår. Han var helt lyrisk. Det var så bra, jag var så vacker, jag talade så bra kinesiska. Sen kom P in som också hade sett det och sa nästan samma sak.

Snart risk för hybris.

Nu är det över. En timmes direktsändning i tv mellan elva och tolv på kvällen. Programledaren pratade hysteriskt fort och gjorde ohämmat reklam för Sveriges fantastiska natur, oförorenade vatten och vackra städer. Jag behövde egentligen inte säga så mycket.

Vi presenterade dalahästar, blocklampor från Stockholm Design House och naturligtvis Fiholms pepparkakor! Det stod en vacker burk på bordet mellan oss i hela programmet och hon smakade på dem och lovordade knaprigheten och den goda smaken. Sen lottade vi ut fem burkar till tittarna. Det är nog dags för faster att fundera på att utöka verksamheten snart.

Typiskt. Imorgon är sista arbetsdagen före semestern. Och på lördag väntas en tyfonjäkel träffa ön. Vi håller tummarna för att den ska vända norrut och slå Japan istället för oss. Eftersom vi ska ut på öarna häromkring är tyfon väldigt opraktiskt. Det blir så höga vågor.

Ännu en gymnasiekompis kom förbi Taiwan! Tjongen mailade häromdagen och sa att han var på väg. Det var väl en sisådär 7-8 år sen vi sågs senast men han var sig lik.

Vi avhandlade det senaste decenniet över en indonesisk middag med avslutande fika på Starbucks. Och kom överens om att inte vänta lika länge med att ses igen!

Tänka sig. Idag är det ett år sen vi var på Fiholm och gifte oss inför släkt och vänner. Det känns nästan som i förra veckan.

Igår var vi hos I&W och drack fantastiskt sydafrikanskt vin fram till klockan väldigt sent på natten. Fast först badade vi i poolen och tappade bort lilla Lucy. Hon hade gått in i hissen alldeles själv och trott att hon skulle komma hem. Men hissen gick ner i källaren och där hade hon ju aldrig varit förut. Det var några spända minuter innan vi hittade henne, vill jag lova!

Ikväll bjuder S på middag, på La Giara. Sen är det bara tre veckor kvar tills Christian ska åka hem.

Anette tittade in i fredags, lagom till festen. Alltid lika skoj.

Innan vi skulle ha fest skulle vi till Frasse och Myran på inflyttnings- och förlovningsfest. De bor långt ute i skogen så vi fick ta bussen nästan en hel timme. Och eftersom den bara går vissa tider var Myran knappt klar när vi kom. Nåväl. Snart kom det mer folk och festen var i full gång.

Lägenheten var stor och luftig och sovrummet hade en liten inbyggd balkong där man kunde sitta och läsa och se sig mätt på den vackra utsikten. Berg och skog, planteringar och vatten låg för våra fötter.

Så hem för att göra iordning. Christians avskedsfest väntade. Vi gjorde massor av mat, köttbullar och tre olika såser, grönsaksstavar till dipp och en hel jäkla massa dricka, som vanligt. Plötsligt fick jag snilleblixten att flytta ut lilla soffan till balkongen, för att få mera sittplats. Enda kruxet är ju att den är vit... Det löstes dock ganska snabbt med två blåa påslakan och vips - så hade vi en lounge bar på balkongen.

Först på plan var lilla M som kom pustande och frustande uppför trapporna och deklarerade högt och ljudligt ”Jag känner mig ett år äldre varje gång jag kommer hit!” Att hon dessutom hade nacken i stödkrage och blåmärken över hela kroppen efter förra veckans bilolycka kanske gjorde något till? Tack och lov var hon inte allvarligt skadad, trots att scootern blivit träffad i sidan av en bil och de hade båda kastats i gatan. Scootern var bara mos.

Sen droppade det in folk och festen blev mycket lyckad. Uthålligast var som vanligt IoW som knatade hem vid halv tre. Då gick vi - Anette, Christian och jag - på whiskybar. Anette hade lokaliserat den när hon var och köpte present åt Christian (en Carnegies-t-shirt) och nu visste vi vart vi skulle. Till skillnad från när Anette försökte gå dit förra gången, alltså. Fyra var vi hemma och sov länge gjorde vi. Mycket lyckad fest!

Sen ringde ju C&I mitt i bakfyllefilmen (My Big Fat Geek Wedding) på projektorn och bjöd oss på middag, dim sum. Det tackar man inte nej till. Rätt efter rätt laddades upp på bordet och snart stånkade vi över allt som skulle ner. Det trugades över bordet, mamma fick äta upp kycklingfötterna - med viss hjälp av T - och musslorna, C’n’C delade på tofun och jag förbarmade mig över blodpuddingen. Till slut var det slut. Då var det dags för C&I att åka till flygplatsen på tre veckors semester i USA!

Flavor är något så ovanligt som en svensk restaurang i Taipei! Ola och Stephanie öppnade för ca en månad sedan. De har en italiensk grundmeny och en svensk "Dagens" varje dag. Vi var där igår och fick tomat- och räksoppa, kallskuret och sedan schnitzel till varmrätt. Efterrätten var jordgubbar med lättvispad grädde men eftersom CnC älskar äppelpaj beställde vi två såna också. Allt för en spottstyver!

Rekommenderas till alla utlandssvenskar som saknar riktig svensk husmanskost. Ring Ola två dagar i förväg och beställ din favoritmat. Han fixar det mesta.

De hade också midsommarparty i fredags och kommer att se till att det firas kräftskiva, ålagille (om intresse finns), mårten gås, lucia och alla andra skojiga svenska mathögtider här i Taipei.

Flavor
Sanmin Road, Lane 107, nr. 8-3
Tel: 2769 1971
flavor*snabella*asia*punkt*com

Thaimassage är att lägga sig ner och slappna av medan någon annan gör yoga med min kropp.

Christian var hos tandis igår för att dra ut visdomständer. När han skickades upp på övervåningen för röntgen kom Doktor Lin och sa till mig "Ojoj. Det kommer bli svårt att dra ut tänder på din man. Sen måste jag nog hem och vila mig."

Jag satt med ryggen till men vände mig om då och då. Det samlades fler och fler människor kring Christian. Jag såg hur Dr. Lin tog fram verktygsväskan och valde bland verktygen. Plötsligt kom en sköterska utspringande i väntrummet. Hon gick till en större verktygslåda och kom tillbaka med en ... hammare.

Sen var det nästan klart. De hade fått slå sönder den ena tanden i två delar för att få ut den. Han ska på återbesök imorgon.

Idag fick jag höra att vår vän D inte klarat kampen mot hjärnblödningarna. Hon blev hastigt sämre och igår somnade hon in. Hon som klarat sig så länge, som trotsat alla samhällets regler och fördomar och haft mängder av vänner som stöttat på alla sätt. Kroppen orkade inte kämpa längre.

Häpp. Det var tur att vi ätit först, på Olas och Stephanies restaurang Flavor! Den första restaurangen i stan som serverar svensk mat! Vi tog dock lasagne men avslutade med en fantastisk skånsk äppelkaka. Till och med kaffet smakade svenskt.

De har kämpat och jobbat i många månader för att öppna sin restaurang och nu har de lyckats. Ett otroligt mysigt krypin i ett bra område. Ola lagar mat och handlar, Steph serverar och svärmor diskar och fixar. På kvällarna kommer storasyster och blandar drinkar. Ett riktigt familjeföretag! Vi håller tummarna för att det ska gå bra!

Vi åkte ju sen vidare till Fifis där vi hittade J, mitt i det kanadensiska sällskapets ölkväll. Vi motstod kanadensarnas lockrop och lyckades även slita våra norska och danska vänner ur de rödvita klorna. Åtta pers blev vi och vi hade väldigt skoj! Bland annat drack vi "provrör". Intressant. Vattenmelon och vodka, serverat i 25 stycken provrör. Sen var vi tvungna att spela om det sista röret och jag vann.

J2 hävdade att han kände till en bar som serverade otroligt goda drinkar som hette Josh, så vi åkte dit. Otroligt var ordet men något så äckligt har jag aldrig smakat tidigare! Öl, en massa sprit som brändes av och ett glas midori längst ner. Det var fruktansvärt vedervärdigt! Vi mobbade honom ordentligt och bara för det var han ju tvungen att dricka upp sin.

När vi skulle gå var jag tvungen att hämta hans chef. J2 stod nämligen på alla fyra på marken med fyra välmenande skandinaver runt omkring sig. Det ska väl erkännas att vi andra inte var helt stadiga på fötterna heller ...

Tre flyg avgick från CKS imorse. Ett vid åttatiden med en svensk på. Ett vid tio, till Tokyo, med en lagom bakfull dansk och samtidigt ett till Hongkong/Peking med norskan. Jag avundades dem INTE när jag vaknade vid tolvtiden imorse!

Det var Girls' night out igår. D hade råkat ta fel dag - hon fick ramaskrin tillbaka när hon skickat ut mailet. Imorse var det nämligen drakbåtsrace i vilket D var en liten men dock viktig kugge...

Det hindrade oss inte från att äta gott och dricka mohitos igår på Fifis, ett av de nya och trendigare ställena i stan. Vi välkomnades av en vacker irländska i aftonklänning, bara en sån sak!

Jag gick hem i modest tid, vid elva. När jag kom ut på gatan och skulle få en taxi var det en man som kom springande mot mig. J!

Hans flickvän har nyligen flyttat till Japan och när man ringer honom får man låten "I miss you babe" i örat. Han säger att han ska springa omkring på alla Taipeis barer nu när han är gräsänkling och jag brukar säga att vi kommer att ses sen när Christian åkt, eftersom jag också kommer trösta mig på barerna då. Men vi sågs innan dess!

Så ikväll blir det Fifis igen. J skulle dit för att kolla in stället - kunde han ta sina svenska leverantörer dit eller inte...

Internet är himla bra! En gammal god vän hade googlat på mig och hittat mig här i Taiwan. Och han är på väg hit, i juli! Vad roligt det ska bli att träffas igen, det var nog säkert nästan åtta år sen sist.

Tråkigare är dock att min lilla laptop verkar ha dött. I den hade jag ju bara de senaste tre årens mailkonversationer med vänner över hela världen. Och alla mailadresser. Så ni (ingen nämnd, ingen glömd...) som läser här och vet med er att ni brukar maila till inger*kanelbulle*ridderstolpe*punkt*nu får gärna skicka ett litet mail till den adressen. Så jag kan samla ihop min digra adressbunt igen.

En art jag trodde var utrotad - den klassiska Luxdammsugarförsäljaren - kom försiktigt intrippande på kontoret idag. Oscar hade ringt efter honom för att se om vi kunde uppgradera vår urgamla dammsugare.

Om sanningen ska fram så köpte vi faktiskt en ny dammsugare för lite mer än ett år sen. Den höll i en månad, sen var den slut. Oscar fipplade med vår gamla trotjänare, en Electrolux från seklets början, så att den funkade igen. Den är dock inte världens bästa, därav besöket idag.

När han demonstrerat färdigt frågade jag Oscar hur det gått. "Åh, du skulle sett! Den var jättebra, sög väldigt kraftigt. Ja, som en elefant som suger vatten med snabeln, så var det! Den här vi har, den är mer som en liten mus som försöker andas..." Sa Oscar och demonstrerade.

Tyvärr kostar elefanten över 40 000 NT, så vi får nog hållas med vår lilla mus.

Idag säger vi välkommen till världen till Anders och Shuchuns son Oscar! Annika har fått en lillebror och svenskkolonin i Taipei har vuxit med ytterligare en vildbasare. Jag misstänker att det kommer att se ut ungefär såhär hemma hos dem snart.

Fast först ska Shuchun bo på ett "göra-månad-hem" i en månad. Efter att kvinnan fött barn så ska hon vila i en månad. Hon får inte gå ut, hon får inte anstränga sig och hon får inte tvätta håret. Om man tvättar håret kan man nämligen bli kall och då kan onda andar smita in i en och göra en sjuk. Alla vet att det är nonsens men alla tror på det ändå.

Som en väninna sa "Min brors fru struntade i vad mamma sa och tvättade håret. Så blev hon sjuk och mamma sa genast 'Du har tvättat håret!' och det var ju sant. Med nästa barn höll hon sig till reglerna och var frisk hela tiden!"

De som alltså inte har en svärmor eller mor som kan bo hos dem under denna månad kan checka in på ett hotell där de får hjälp med allt. Personalen matar barnet under natten så att den ömma modern kan få sömn och samla krafter. De matar modern med kycklingbuljong och andra stärkande och närande kinesiska dekokter så att hon kan samla krafter och gå tillbaka till jobbet efter sina åtta veckors mammaledighet. De binder in magen på henne så att hon snart får tillbaka sin smärta figur. Och de ser noga till att hon inte dricker något kallt! Det vet alla kineser, att dricka kallt när man fått barn (speciellt efter kejsarsnitt) är som att svära i kyrkan, fast med än värre konsekvenser (som naturligtvis inte riktigt kan exemplifieras).

Idag är det nationaldagen. Hipp hipp hurra.

Nu - cocktailparty.

Idag har jag haft flyt, flow. Jag har läst och inspirerats av böcker ett par dagar nu och idag var det dags. Jag rensade ut alla böcker som jag inte vill läsa igen - fyra kassar. Jag rensade nattduksbordet och nu är där bara böcker jag vill läsa och en klocka. Jag rensade och gjorde iordning i lilla rummet.

Vad skönt det känns! Det är hur mycket som helst kvar att göra, men det gör inget!

Så gick vi till universitetet och kollade deras simhall. Den öppnar tidigt på morgonen så såfort S har gett mig min crawllektion kan jag gå dit och simma på morgnarna. Det enda kruxet är ju att komma dit. Det är inte så långt, men jag vill inte gå med min häl..

Vi gick och drack kaffe på Kaldi och köpte bönor av mamma Kaldi. De hade flyttat men vi snokade reda på dem. Hemöver via projektorbutiken - Christian vill ha nya leksaker - och så tog vi en okänd gata hem. Plötsligt sa Christian "Han lagar nog cyklar för att överleva." för det låg en hemskans massa kablar och växlar och kugghjul på muren. Och det gjorde han, han satt precis där och fixade med en liten cykel.

Cykel... En cykel ska jag ju ha! För att ta mig till simhallen och sen till jobbet, förstås! Jag frågade om han hade nån som inte var så dyr och som jag kunde ha. Visst hade han det! En röd en, med gula stänkskärmar. En fin korg satt det fram också. Lås fick man på köpet, alltihop kostade 700 pix. Tänka sig! Jag cyklade glatt hemåt - med knäna i hakan. Fötterna nådde knappt ner till marken men av någon anledning cyklade man med knäna i hakan. Nåja, jag ska ju inte tävla med den. Den har ju inga växlar, heller...

Det är alltid lika roligt när Thorsten eller Wiebke är i stan! Den här gången var hon här på jobb och hade med sig en kollega. De skulle bo hos S som bjöd in oss på poolparty och middag. Tyvärr regnade det, så det blev inget av poolen.

En ny svensk i stan, A, var också med. Hon gjorde stora ögon åt S och Christians gnabbande och när Christian snällt knatade iväg för att köpa vin efter att S öppnat plånboken undrade hon allt lite.

Snart var det matdags och gissa om vi njöt av följande meny:

- två sorters pasta
- en pesto gjord på massor av persilja, tre basilikablad, pinjenötter, oliver, torkad chili, lite olivolja, limejuice och massor av vitlök
- en mangosalsa gjord på välmogen mango, cocktailtomater, vitlök, chili och limejuice
- strimlat stekt kycklingbröst som fått steka i kumminfrön och peppar samt en hemlagad indisk kryddblandning

Det var fantastiskt gott och när P och C dök upp senare var vi mätta och belåtna. S födelsedagsbok kom fram och alla skrattade åt de nakna männen... Åttiotalsmusik blandades med andra favoriter och när klockan var två tyckte vi det var dags att gå hemåt.

Efter en lång arbetsvecka (egentligen försvann den snabbt som vinden) var det trevligt att slappna av hemma hos IoW och deras lilla Lucy. Ett glas vin blev snabbt flera och vi var inte hemma förrän efter ett.

Idag tog det lång tid att få komma in till doktorn. Över två timmar satt jag och väntade. Nästa gång ska jag beställa tid, och se till att komma till den trevliga doktorn, inte den sura jag träffade idag.

Han muttrade lite och sa att det enda som fanns att göra nu var att ta en spruta och undrade om jag ville göra det. Jag frågade om det fanns några risker och det fanns det inte. Tja, dåså, sa jag lite frågande och förväntade mig att han skulle säga nåt mer. Nädå, plötsligt stod den (iofs otroligt chica och trevliga) sköterskan bredvid mig med en spruta i handen!

Så tryckte och klämde han och undrade var det gjorde ont. Det gjorde det ju inte, det gör ju aldrig det på sjukhus. Till slut hittade han en punkt som gjorde ont - han var inte som mäster, som hittar onda punkter överallt - och satte in sprutan.

Sen var det klart. Bara att knata hem. På den nysprutade foten. Konstigt.

Jag tröstade mig med en ny och fin handväska, före cocktailpartyt på EU-kontoret!

Vi gick och tittade på matmässan igår morse. Vinprovning klockan halv elva på förmiddagen! Goda viner. Midsommarstången var mycket fin och de dansade mycket bra. Schottisen som den svenske kocken och hans fru lärt dem dansades till en polka, men det gick ju nästan bra ändå. Dräkterna var jättefina - de hade tagit mönstret och gjort egna, dvs de hade klänning och förklä i olika färger och vita blusar till det. Pojkarna hade gula knäbyxor och randiga västar. Perfekt - inte kopior utan bara folkdräktsinspirerat. Jag var mycket nöjd.

Sen hade vi IoW på middag. Kyckling i tre olika marinader (Tips: marinera inte kyckling med chokladmynta. Det smakar polkagris) och potatispuckar grillades och till det en läskande mangosalsa. Och allt lådvinet förstås. IoW skulle upp tidigt på söndagen och spela in en reklamfilm, så vid halvtvå sa W ”If you are going to be a Hollywood movie star tomorrow, I think we’d better leave now…”

Så de tog sin lilla ursöta dvärgschnauzer Lucy och vinglade nerför trapporna. Vi var glada över att vi redan var hemma!

Den 28 maj är det Sweden Music Day över hela världen. Det är STIM som initierat och som står för att skicka ut alla skivorna. Så jag kontaktade ICRT och de var med på att göra något den dagen. Idag var jag där och spelade in intervjun.

Rakt på bara, ingen övning där inte! Han som gjorde intervjun är en gammal radioräv – men det är ju inte jag? Nåja, det gick ju rätt bra. Han hade talat om för mig i förväg att han faktiskt inte visste att ABBA var svenskt… Hallå!?! Ok om man (som amerikan) inte har koll på Cardigans eller Ace of Base, men ABBA? Snälla nån. Och det sa jag också, i intervjun.

Jag är fantastiskt glad idag.

Christian fick ett mycket positivt svar på en jobbansökan. Vi håller tummarna.

En väninna - underbart trevliga, intelligenta och duktiga I - fick jobb på EU-kontoret igår! Visserligen bara ett vikariat, men ändå. Hon börjar idag! Jag har tjatat på henne nu i typ fyra månader att hon ska söka dit och det har inte blivit av. Ni vet hur det är - man sitter vid datorn och gör en massa saker och så när man stänger av kommer man på "Visstja. Jag skulle ju kontakta henne..." och så tar man det nästa gång.

Så i förra veckan när jag mailade med min kollega D på EU-kontoret och hon undrade om jag kände nån som ville jobba hos dem tog jag saken i egna händer och gav henne Is kontaktuppgifter. Det var i fredags. Idag jobbar I sin första dag!

Det är en så otroligt underbar känsla att vara genuint glad för någon annans skull. Att det sen också var genom mitt nätverk som det gick igenom är en extra kick. Det är så otroligt skoj att nätverka, att hitta gemensamma nämnare hos två personer som inte känner till varandra och sedan presentera dem för varandra. En sån presentation har lett till ett företagssamarbete mellan Sverige och Taiwan!

Skickade iväg My idag. "Ring om du råkar i trubbel!" ropade jag när hon hoppade ner för trappan, på väg till Alishan. "Äh, vad ska jag göra det för?" svarade hon såklart. "Då ska jag väl komma ur trubblet först!"

Typiskt My.

Sen sov jag. Igen.

Idag fyller Kicki år. Hurrahurra för henne!

My gör sig himla bra i boksalonger! Alla tjejerna älskade henne. Och boken. "The Curious Incident with the Dog in the Night-time" av Mark Haddon. Läs den!

Mangosmoothie gick fint till middag idag igen. Även Mys favoritmat.

Ojojoj. 39,5 i feber. Mitt i yran ringer en glad My. "Jag är på din flygplats nu, jag kom med ett tidigare plan!"

Febernedsättande tabletter, några dumplingar och en mangosmoothie senare var My installerad i gästrummet.

När jag låg och slumrade på sängen väcktes jag plötsligt av ett jättekonstigt trummande ljud. Jag såg ingenting och Christian hade inte hört nåt - han satt ju med lurarna framför datorn. Jag lyckades slumra om men en stund senare kom det igen. Råttor, måste det helt enkelt vara. Antingen på taket - förhoppningsvis - eller i innertaket. Om det är i innertaket är det rätt kört. Då måste man riva upp hela taket, säger hyresvärden. Det vill vi inte!

Kvällen avslutades med en trevlig fölsedagsfest hos Eva och Gavin, på deras takbalkong. De har en jättemysig lägenhet i två plan. Vardagsrum, två sovrum och två toaletter på femte våningen och kök och matplats samt en rätt stor, ca 15 kvm, balkong.

Dagen var mycket trevlig. Den började med en busstur vid 11-tiden, till en restaurang en timmes bilfärd från Taipei. Det var Taiwan Visitors Association och dess ordförande, den mycket charmante Stanley Yen, som bjöd oss. Oss, det var ett antal turismrepresentanter från ANTOR, sammanlagt ca 20 pers.

Restaurangen var en oas för en stressad själ. Maten serverades på vackra fat, kopparna och tallrikarna var designade och lika vackra. Innan vi fick mat spelade Ms. Wang Xinxin på sin pi-pa och sjöng för oss. Tonerna var fantastiska, vackra och samstämmiga och passade precis in med sången från den glada fågeln som satt bredvid. Huset i sig var inrett i kinesisk-japansk stil med lätta hängande bambujalusier mellan borden, det var tatamimattor på golven och det stod blommor överallt. Och fågelburar hängde alltså här och var. När vi gick in fick vi ta av oss skorna.

Vi fick en helt otroligt god lavendelvinäger att skölja ner sashimin i, och jag köpte med mig två flaskor. En till mig och en till Irene.

Sedan fortsatte färden till Pause Landis där vi först fick se alla de vackra rummen och sedan bada i de varma källorna. En del av de andra tog de privata rummen, som i och för sig var väldigt vackra, men jag, Edwige, Eva och en tjej till tog den allmänna bassängen. En stor och vacker anläggning med fem olika tempererade pooler. Kaffe och te fanns tillhanda och vi hade kunnat sitta där hela kvällen. Regnduschen var underbar, där hade jag velat ligga länge på trägolvet och känna regnet slå mot kroppen.

Men, även det mest underbara har ett slut och vi satte oss i bussen för att åka tillbaka till Taipei. Mig väntade Cirkus Cirkör, så jag var ganska förväntansfull.

Mötte upp med min käre make och Mattias och så gick vi till Sun Yat Sen Memorial Hall. Ingen av oss hade varit där tidigare och vi blev alltså ganska förvånade över den jättestora scenen och auditoriet därinne.

Innan föreställningen sprang artisterna omkring och blev fotade, till taiwanesernas stora lycka. En rosa dam, fast man, som går ner i spagat utan att man behöver be om det - gissa hur många kameror som kom fram!

Föreställningen var fantastisk, så många olika konster och trick! En del "vanliga" cirkuskonster, andra helt otroliga nya trick - en kille som såg ut som Leonardo da Vincis människohjul när han snurrade runt på scen i en överdimensionerad rockring. En annan som åkte runt på en pinne som satt fast i golvet. Fantastiska jongleringskonster. Allt till jättebra musik och gjort med glimten i ögat.

Efteråt - det gick alldeles för fort! - träffade vi Serina och gick bakom scenen för att hälsa på artisterna. De blev jätteglada över att få tala svenska med ett par okändingar! Serina bjöd in oss på middagen efteråt och vi tog vägen över Living Room med vinägern först.

Middagen började alltså klockan elva och vi höll på till klockan två. Då hade de knäckt en flaska Kaoliang - inte populärt - och ätit de vanligaste, och godaste, kinesiska rätterna.

Såhär skulle man ha det varje fredag!

Nu är det gjort! Vänstra tanden i överkäken är borta. De sa när jag bokade tid att han skulle ta båda på en gång, men han tog en i taget. Vilket alltså innebär att han har tagit bort en som jag inte haft besvär med. Nåja, jag ska ju ta bort den i nederkäken om två veckor, så det blir nog bra.

Snabbt gick det och knappt kändes det. Jag var inte så hemskt nervös heller, det var skönt. Sen när det var över visade han mig tanden och sa "Ser du så böjd roten är! Det beror på att den satt så hårt fast och jag var tvungen att dra så hårt!"

Det hade jag inte behövt höra...

Sen skulle jag köpa medicin och det var ju ett kapitel för sig... Det skulle finnas ett apotek om hörnet där de tog försäkringskortet. Men jag chansade på mitt hemma. Det skulle jag inte gjort - den som var öppen tog inte försäkringskortet och den som gjorde det var stängd. Så det blev taxi tillbaka. Taxin hittade naturligvis inte och jag blev mer och mer nervös i baksätet. Till slut var vi framme men där fanns ju inget apotek! Jag gick runt i gränderna, tuggandes på bomullstussen och blev mer och mer nervös. Jag hittade ett apotek som pekade vidare, ett annat som pekade åt andra hållet. Sen hittade jag rätt apotek - stängt!

Jag gick tillbaka till det som pekat senast och vid det laget såg jag nog rätt hysterisk ut, för mannen sa "Du har dragit ut en tand va? Jag ska ge dig medicin så du klarar dig till imorgon bitti, så kan du gå och få din gratismedicin sen. Här, betala bara 50 NT (12 SEK), det är ok!" och tanten fyllde i "Annars kan du inte sova ikväll!" och det hade jag också räknat ut.

Nu har jag ätit lite yoghurt och ett par munnar vitamingel - typ sån man har när man idrottar - och nu ska jag sova. Jag skippar tandborstningen idag.

Idag var det återigen dags för helgjobb. Cirkus Cirkör är i stan och idag hade TAIA ordnat en workshop tillsammans med tidningen Scientific American där man diskuterade föreställningen 99% Unknown och dess uppkomst – människokroppen. Mig ville de ha dit för tolkning.

Jag ska aldrig bli tolk.

Professorn talade om celldelning och cellkärnor, om benmärg och cancerceller. Tjolahopp vad bra det gick att simultantolka. Tack och lov var de ganska bevandrade i detta, båda cirkörerna, eftersom de hade jobbat med det inför föreställningen. Annars hade de nog varit mycket förvirrade efter min eminenta tolkning.

Sedan var det deras tur att äntra scenen och berätta om hur det faktiskt gick till när de gjorde föreställningen. Det var mycket intressant och jag slapp tolka. Dock var det några småord som de inte kunde på engelska som de ville att jag skulle säga på kinesiska. Anemi. Flimmerhår. Tarmludd. Vanliga enkla ord som ju varenda människa vet vad de heter. Inte.

Nåja, det går ju alltid att förklara ”Jo, duvet i tarmarna, på väggarna, så är det små långa hårstrån, lixom, det är det de menar.” och tolken förstod precis. Perfekt!

Efter denna utmattande seans tog vi våra gäster till Alley Cat och åt pizza. Mycket bra avslutning.

Idag gjorde ännu en gammal vän sig påmind. När jag stod i köket kom Mathias och sa "Jo, jag ringde Bibliotekstjänst och hon jag pratade med känner dig. Ni har visst jobbat tillsammans på Kvinnokompetensen...?"

Och så stod jag plötsligt där med Eva S i luren! Tänk vad glad man kan bli av en bekant röst!

I fredags var Eva och jag ute och shoppade. I Taichung finns mycket mera roliga kläder än i Taipei - fler udda designers och ganska billiga kläder. Jag blev kär i en vit och grön klänning. Fullkomligt bedårande. Men inte i min storlek, förstås. Så den fick hänga kvar i skyltfönstret.

Fast idag på dagen när Christian fick en Thaimassage satte jag mig med en passionsfruktste på torget, rakt utanför just den affären. Och bestämde mig för att jag skulle titta på priset iallafall, och kanske prova den största storleken ändå. För om den nu inte var alltför dyr och inte alltför för liten så kunde jag ju köpa den som en motiverare. För att gå ner lite i vikt, alltså.

När Christian kom en timme senare hade jag bestämt mig för att göra just det. Hon hade en i storlek 11 och hör och häpna! Den var bara lite för liten, över bysten! Dragkedjan gick nästan ända upp i sidan, bara typ 15 cm för lite. Perfekt! Den skulle jag ha! Dyr som tusan var den, iofs, så Christian sa att han skulle vaka över mig som en hök så att jag inte åt för mycket.

Sen var jag jätteglad resten av dagen.

Resemässa. Urtråkigt. Konstant larmande, skrikande, hög musik och tonvis med folk. Inte riktigt min kakbit. Vissa verkar trivas som fisken i vattnet, jag vill helst bara fly hem till min egen lilla runda skål och slippa se folk.

Christian kom ner över helgen, jag var borta onsdag-söndag. Taichung var staden, ca två timmars bilfärd från Taipei. Industristad, trist som tusan. Men Evas mamma bor där så en dag lagade hon drömgod middag åt oss. Mycket trevligt.

En gång för väldigt länge sen, i början på 90-talet, det bör ha varit 1994 eller 1995, var det en grupp taiwanesiska journalister i Sverige. Jag hjälpte dem på olika sätt, tolkade, sprang runt på besök och liknande. Jag läste på universitetet då. En av dem var en mycket berömd taiwanesisk författarinna, Li Ang, en annan var översättare av Astrid Lindgrens böcker till kinesiska, andra var journalister, författare, konstnärer etc. Jag höll inte kontakten med dem, förutom att jag träffade Li Ang en gång när jag var här 1996, och åt middag, samt också en av de yngre journalisterna, Kang Wenling. Så den där middagen som People's dåvarande chefredaktör utlovade mig om jag någonsin kom till Taiwan, den har jag suktat efter då och då.

Ända tills idag.

När han kom inknatande på kontoret med sin fru, för att fråga om material om Stockholm. Inte för att vi kände igen varandra, direkt. Inte förrän han fick mitt visitkort och utbrast "Men! Vi har ju träffats förut! Jag var i Stockholm en gång med en journalistresa!" och då kände jag igen honom. "Det var ju du som lovade mig en middag!" och han lovade då genast att bjuda mig på en nu istället.

Vårt celebra besök har åkt hem med tunga resväskor och livet börjar återgå till det normala. Datarummet är återerövrat och inga flera frukostar står på bordet när man kommer ut ur duschen. Bara att vänja sig, igen.

Idag var det boksalong, denna gång avhandlades Marianne Fredrikssons "Anna, Hanna och Johanna", en av de få svenska böcker som finns översatta här. Det blev en fantastiskt bra diskussion, i dag igen. Återigen på kinesiska...

Det är så härligt med boksalonger när man börjar lära känna varandra. R berättade om sitt förhållande till sin mamma, hur hon inte vågar krama sin mamma. N sa att hon hade det likadant, därför såg hon till att hennes son alltid kramar sina morföräldrar. K berättade att hon visar ömhet mot sin mamma genom att vara barnslig och så gick det över i en diskussion om kvinnor som använder "barnslighet" för att få som de vill. Jag skulle tro att det kan översättas med att fjäska på svenska.

Allt detta ur en bok. Till alla som inte provat att delta i en boksalong - starta en egen! Det gjorde jag. Två stycken. Den i Sverige fortsätter utan mig, och det kommer den här också göra när jag en vacker dag lämnar Taiwan. Det ger så mycket tankar, det är så otroligt roligt att höra vad andra läser in i den bok man just läst.

Idag var jag på yogan igen. Första gången på många veckor. Alla mina yogakompisar undrade så var jag varit och varför jag inte varit där på så länge! "Har du varit utomlands nu igen?" Men det hade jag ju inte. Jag skyllde på min familj som jag hade måst valla runt i en himla massa dagar. Jag kunde ju inte säga att jag a) varit lat och b) börjat träna kungfu...

Idag har vi gått. Fast först har Minna varit hos tandläkaren. Vi fick snygga bilder på henne i tandläkarstolen. Sen var det redan lunch, vi var visst lite sena. Ångade dumplingar fick högsta betyg från alla. Smaskens!

Blomstermarknaden lockade. Figge köpte en liten gris på första marknaden, Minna köpte ett antal frön på den andra. Sen var vi trötta. Kaffe på Dantes och alla höll på att somna i stolarna. Sogo fick sig ett besök och sen var det dags för mat igen. Räkrestaurangen hägrade, vi åt åtta olika sorters räkor och alla var fantastiskt goda. Lätt att överäta sig på de där...

En kaffe på Starbucks på vägen till nattmarknaden och se där! Göran och Kristina knatade förbi utanför fönstret. Efter pitstoppet var det bara ett stopp kvar, fotmassagen. Då kom Chris, Erique och Thorsten ("the world's second best hubby") förbi och det blev ett nytt kramkalas. Sen var det nannatajm, jag var så trött så jag ramlade ihop i en liten hög. Men först se vad vi skulle göra imorgon...

Klockan åtta imorse började grannarna köra bandsågen. Skojsigt. Samtidigt var någon och rumsterade om på vår balkong - dags att kolla av vattenmätarna. Håhåjaja. Det var väl dags att gå upp, misstänker jag. Det tyckte inte syster yster.

Idag hägrar Working House, tygmarknaden och en liten bergspromenad.

Idag kom de, det celebra besöket! Vi började såklart med en japansk grillmiddag, precis som förra året. Inte på samma ställe, för där ligger numera Tavern, men vi hittade ett annat. Mattias hade inte sett 101:an så vi tog en kik på den också. Sen var det nattmarknad som gällde! Fem fotmassager och en axelmassage och så var det dags att åka hem. Ommöbling, sängplacering, bokhyllevändning och så kunde vi sova. Efter att ha fått ett litet påskägg var, förstås. Godis i massor!

Hongkongs turistbyrå bjöd in till maskerad. Alla skulle gå. Flera dagar i förväg diskuterade ANTORs kvinnliga medlemmar vad de skulle ha på sig, var de skulle lägga håret etc. Till slut gav jag efter för grupptrycket och gick för att lägga håret i salongen på nedre botten.

Jag tänkte ha en enkel Agnetha-frisyr, lite utsvängda toppar. Det tänkte inte frisörskan. Hon rullade håret på papiljotter och satte mig under värmen. Eva satt bredvid.

När hon började sätta upp håret i lockar på huvudet tänkte jag "Om någon frågar vad jag klätt ut mig till ska jag svara 'Farmor!'" för det var ungefär så jag såg ut.

Tyvärr hade Christian vägrat den röda sparkdräkten vi hittade i en uthyrningsaffär och satt på sig vit skjorta och svarta byxor. Jag hade utsvängda jeans och en psykedelisk tröja och alltså en mycket intressant frisyr med lockar uppsatta över hela huvudet. Nu var det dags!

Först blev vi fotograferade, jag med en "kille" och Christian med en "babe". Jag protesterade ville ha en "hunk". Tyvärr inte.

Det vanliga köret, dansare, band etc. Och så lite lekar på scen, ett fyllespel som de modifierade lite. Så drog de upp Christian på scen och hade honom att spela. Med instruktioner på kinesiska. Inte lätt... Men han gjorde sitt bästa och showade loss. Eftersom han var gäst fick han vinna. En stund. Sen var det hans tur att förlora... Bara att ta av sig skjortan. Han resignerade och lätt den söta bejben knäppa upp knapparna. Allmänt jubel.

Kommentar när han kom tillbaka till vårt bord "I envy you. You have chest hair." När vi gick därifrån ett par timmar senare sa den söte homosexuelle pojken i dörren "Thank you so much for taking off your shirt!!!". Intressant kväll.

Idag har Christian varit här i två år! Det firade vi först med en brunch med C och I och T och sedan gick vi till vår favvissushirestaurant och svullade ordentligt. Det är så otroligt gott med sushi!

Tänk, två år. Och jag har varit här i två och ett halvt. Tiden går fort när man har roligt!

De svenska damerna hade kafferep hemma hos Irene idag. Eftersom hon bor tre kvarter från mig, och alltså ganska nära kontoret, kunde jag delta. Det är trevligt att kunna vara med ibland, och lära känna de andra svenskorna här.

Många olika ämnen avhandlades och Mildred läste alla sina böcker flera gånger. Hon är snart två år och tre äpplen hög. När vi skulle gå och alla stod i farstun och ropade hej kom hon farande som ett litet jehu och slog armarna om mina ben och borrade in ansiktet och kramade mig. En kramattack, helt enkelt!

Vid den första korsningen var det trafikpolistomt. Jag blev orolig för att jag var sen till jobbet, men det var jag inte. De var bara borta. Vid nästa korsning förstod jag varför. De stod mitt i gatan. Där låg även en skrothög som jag identifierade som en fd scooter. Tio meter bort låg ett hjul. Ytterligare tio-femton meter bort, nästan över korsningen, stod en helt oskadd vit bil.

Killen som kört scootern såg helt ok ut. Jag hoppas han inte hade haft någon bakpå som redan skickats till sjukhus.

När jag gick över gatan klev poliserna ut och ritade ett vitt kritstreck runt det ensamma hjulet, mitt i gatan. Bilen var redan inringad med vit krita, likaså scootern.

Lagarna i Taiwan förbjuder en att flytta krockade fordon innan polisen varit där och kollat allt. Alltså pågick trafiken i korsningen som vanligt, trots fyra personer, en fd scooter och en stannad bil mitt i vägen.

Det är fantastiskt väder. Som vi har väntat! Inte för varmt, lite för kallt. Strålande sol och man behöver inte ens halsduk. Läderjackan hänger dock med än så länge, det är inte varmare än ca 15 grader. Men efter en månads ihållande regn känns det som sommar!

Taipei Times rapporterar om jordbävningarna i helgen.

Jag vaknade av en jordbävning inatt. Högg tag i Christian och så låg vi och väntade på att den skulle sluta. Och väntade. Och väntade. Så slutade den. Då kom det en till. Det skakade i två minuter och det gungade ordentligt. Till slut klarade jag inte av att ligga ner utan gick upp. Flaskorna och glasen i skåpen klirrade, det rasslade i nätdörren. Mäkta obehagligt. En stund senare kom det en till. Och en till.

Det har varit nio jordbävningar inatt och idag. De flesta har inte känts här i Taipei, men de två stora gjorde det, den kan jag lova. De var på 5,9 båda två och låg inte särskilt djupt i jordskorpan, bara 8,5 respektive 7,0 km ner. Därför skakade det så väldigt. Det började upp och ner och fortsatte att skaka i sidled. När tv-kanalerna vaknade inatt, ca 40 minuter efter att det skakade, sa de att det kan komma efterskalv på upp till 5 under de närmaste två veckorna.

Vi var uppe i en hel timme, tittade på tv, försökte komma in på rapportsidan på nätet och lyssnade på radio. Det verkade som om det inte var några skador - ett utrymt hus i Ilan, närmast epicentrum, hade rasat och någon hade fått en hjärtattack i rädsla, men annars lugnt. Folk i Ilan, som ju är vana vid jordbävningar och inte blir rädda i onödan, hade dock valt att gå hemifrån och samlades på större tomma ytor för att inte krossas av fallande hus. Det var 6 grader varmt ute, så jag hoppas att de fick med sig ordentligt med kläder! För att vara på den säkra sidan - med tanke på hur DN och andra tidningar rapporterade förra gången - så skickade vi ett sms hem och sa att vi var ok.

Titta på grafiken här. Klicka på "earthquake" eller på varningsflaggan högst upp.

Som en liten tröst så är vädret strålande vackert idag. Det är apkallt, 7-8 grader, men solen skiner och det är blå himmel.

Jag har ont i magen idag. För fet mat igår, skulle jag tro. Bestämde mig för att köpa mantou på vägen till jobbet, som frukost. Det är ångade bullar som äts med förtjusning här. De smakar i stort sett ingenting.

Jag köpte en vanlig vit och en med blandade sädesslag. Den är bajsbrun.

När jag knatade vidare till jobbet, svängandes på min lilla påse med mantouar tänkte jag på hur stora de är. Hur skulle jag orka två stycken? Sen gick tankarna till filmen "Att leva" av Zhang Yimou. Den kom för några år sedan och handlade om en familj på landsbygden och deras fruktansvärda liv under kulturrevolutionen, bland annat. Familjen hade svultit under lång tid. Så fick dottern en påse mantou att ta hem. Åtta stycken. Hon åt allihop. Magen sprack.

Jag är inte speciellt sugen längre.

Jag har kommit på ett litet delikat problem. Vi får ju celebert besök igen om två veckor och vi planerar för det.

Vi ska äta räkor på favoritrestaurangen, ångade dumplingar på Dintaifung och andra ställen, gå till nattmarknaden på Linsen Street, äta nudlar på Azongs vid Ximending ("de är egentligen inte så goda, men man måste äta dem bara för att förstå varför alla köar" som vår wushutränare sa), traditionell kinesisk mat, fisk och skaldjur, nudlar hos vår tant hemma, på den nyöppnade japanska isakayan, stinky tofu i Shenkeng, på Living Room, provsmaka allt på marknaden i Jiufen...

Men... De är bara här en vecka, lite drygt. Och det blir, med ett par utflykter, bara sju middagar! Panik! Hur ska detta lösas? Kan man äta mer än en middag om dagen?

För övrigt tyckte Patrick, vår blixtsnabbe och ständigt leende wushutränare, att vi skulle ta med vårt besök till honom så kunde han lära ut lite självförsvar. Det kunde ju vara skoj!

Jag lyxade till det idag när Christian hade annat för sig. Fotmassage och nudlar, var planen. Mäster hade tid, som tur var, och lade sina smärtsökande händer på mina stackars axlar, ben och fötter. Så fort han lägger ner händerna så gör det ont. Han har smärtradar i dem. Eller som han sa "Vi är gamla kompisar, jag och smärtan."

Som vanligt konstaterade han att jag har taskig matsmältning, ont i ryggen, svårt att sova och ett antal andra mindre krämpor. Det säger han varje gång och jag håller med. Men nu tyckte han tydligen att det fick vara nog, för han undrade om jag ville lära mig en qigongövning. Det skulle ta tjugo minuter varje morgon, sa han, och det tycker jag väl att jag kan avvara.

Så skrev han ner ett litet schema åt mig. Jag ska först andas in och andas ut två gånger, långa andetag med tänderna hopbitna och munnen snörpt som en vissling. Det är mycket viktigt att det låter när man andas! Sen ska jag andas in en fjärdedel av min lungkapacitet och hålla det i 25 sekunder. Ta in en fjärdedel till och hålla i 15 sekunder. Sedan den tredje fjärdedelen och hålla i 30 sekunder för att avsluta med den sista fjärdedelen och hålla allt i 30 sekunder till. Om (om??) det är svårt att hålla andan kan man "växla" luften mellan magen och bröstkorgen. Upprepa tre gånger, vila en minut emellan.

Efteråt känner jag mig alldeles lätt och tom.

Detta ska jag göra i två dagar, sedan ska jag andas in femtedelar och sedan sjättedelar. Nästa vecka ska jag tillbaka och få nästa del av övningen. Mycket intressant, vi får se om det hjälper mot någon åkomma.

Nästa gång jag flyttar ska jag ta mig till ett land som är varmt. Den här kylan är outhärdlig. Imorse var det 12 grader i sovrummet igen. Och regnet vräker ner. Det är som att sova i kalla omslag.

Igår efter mässan var vi bjudna på en liten fest, med "Reading People's gathering". Det var min kompis Paul som tyckte vi skulle komma med. Han startade cirkeln för några år sedan när han hade en massa trevliga kompisar som han tyckte borde lära känna varandra. Nu träffas de en gång i månaden och nätverket innehåller uppåt trettio personer. De läser aldrig någonting, för de tycker det blir för pressande. De bara träffas och umgås.

Den här dagen var det speciellt, för det var Lucifers födelsedag! Lucifer är en trettioåring som har gjort något ganska speciellt. Han har översatt hela Sagan om Ringen till kinesiska. Mot provision. Inget förlag ville översätta den när han gick runt och frågade, så han sa att han skulle göra det helt mot provision. Han har tjänat en och annan slant vid det här laget, speciellt sedan filmerna kom. De pengarna har han startat en stiftelse med och nu gör han gott för mänskligheten. Mycket trevlig person och mycket egen.

Det var flera andra trevliga människor där och vi hade en skoj kväll. Vi hoppas på att kunna vara med fler gånger.

Idag var det så dags för mig att gå till mässan, klä på mig vikingahjälm och dela ut små kort med Sverigebilder på. Det var dödfött. Det var absolut inget folk på mässan, tyvärr. Så vår kassa slutade på hälften av förra årets. Mycket irriterande. Jag har redan börjat planera för nästa års mässa och ska involvera både de danska och holländska kontoren. Kanske Österrike och Schweiz vill vara med också. Så kan vi göra en ordentlig europeisk satsning.

Även ikväll var det fest. Den här gången var det Nicola som skulle åka hem. Han far imorgon. Han hade sin fest på en fantastiskt trevlig italiensk restaurang, Chianti. Otroligt smaskigt och mycket trevligt folk. Champagne och rödvin gjorde sitt till för att höja stämningen.

Flera kanske känner till att jag är ganska envis. Ibland lite för mycket för mitt eget bästa. Nu hade jag iallafall fått ett recept på chokladsemlor - man blandar smält mörk choklad med mandelmassa och fyller semlorna med. Det är ju svårt att motstå, men bor man i ett land som inte har någon tradition av mandelmassa har man ett litet problem.

Vän av ordning säger ju då att man kan göra mandelmassa själv, det går alldeles utmärkt. Det vet jag också - faktum är att det gjorde vi alltid hemma, till jul och påsk. Så jag vet precis hur man gör. Riven mandel, florsocker och lite äggvita så är man i hamn. Mandel kan man köpa här och likaså florsocker. Ägg är inga problem. Då så!

Men... CitySuper säljer tyvärr inte mandelkvarnar. Problem igen. Det måste funka med rivjärn! säger den optimistiska och mycket envisa Inger. Ok, det lär ta lite tid, men det måste gå. Och jag ska ju ändå göra små semlor, eftersom jag har så liten ugn.

Tack och lov räddades jag och husfriden av att det fanns ett litet paket fransk marsipan bland bakingredienserna på CitySuper. Jag var lite tveksam till rivjärnet, faktiskt, men nu behövde jag ju inte ens testa!

Bilder på choklad- och vanliga semlor kommer imorgon. Nu måste jag till mässan och rädda Lanni igen.

TIBE - Taipei International Book Fair är igång igen. I år är det hela sex dagar - tisdag till söndag - mot normala fem. Kontoret har ett bås, vi delar med African Publishers Network. De har en vägg och vi har två. Vi har vikingahjälmar, Sverigedräkter, snygga almanackskort och massor av böcker, de har några böcker och broschyrer. Vi rular.

Till min hjälp har jag en söt student som heter Lanni. Hon var med och hjälpte till förra året också och jag är jätteglad över att det är hon som är med i år igen. Huvudet på skaft, klipsk och snabbtänkt. Vi har jätteroligt ihop.

Dessutom har jag haft henne att hjälpa mig att korrläsa alla texterna till Impressions of Scandinavia som en översättarfirma hjälpt mig att få till kinesiska, från engelska. Tyvärr inte med alldeles lyckat resultat. "golden corn field" kan jag accpetera att man gör fel på - till "gyllene majsfält". Vad jag inte accpterar är dock fel som gör att "The origin of the Nobel prize" översätts till "Det ursprungliga Nobelpriset" eller att "nintieth" konsekvent översätt till 19. Där fick de ordentlig bakläxa.

Lanni har gjort ett jättejobb med alla dessa texter och det var riktigt roligt att korrläsa.

Vårt bås är tyvärr på en mycket dålig plats - i ett hörn mot en vägg. Men någon måste ju ha dessa bås också, tyvärr. Det gör att vi inte kommer sälja hälften så många böcker som vanligt. Rita tyckte att vi skulle ha någon som går runt på mässan iklädd Sverigedräkten. Dock är det ju bara hon på kontoret som är tillräckligt liten för att komma i den, så hon ångrade snabbt sitt uttalande.

Dock ska jag gå runt på söndag och locka med 20 % rabatt på allt. Då kanske vi kan sälja slut på en del böcker...

Så var det då nyårsafton igen. Anette dök upp på utsatt tid och vi inhandlade röda klisterlappar att sätta ovanför alla fönster. Röda dörrlappar hade jag redan köpt i rökelsebutiken. Handskrivna var de. Och jag behövde inte oroa mig för att jag skulle sätta dem på fel sida om dörren, sade den tandlöse, betelnötstuggande shifun. Det var bara att kolla hur tuppen sa "YEAH!!!" så skulle det ordna sig. Det gjorde det.

Anette och jag klistrade röda lappar över alla fönster. Alla lapparna satte jag uppochner. Det är viktigt! Jag var mycket nöjd över mitt värv.

Sen var det ju snart dags för middagen. Lunchen på Fridays var glömd och vi satte av ut på stan för att hitta en krog. Det var ungefär lika enkelt som att hitta en öppen krog på julafton i en av Sveriges mindre städer. Ganska omöjligt, med andra ord. Jag kom dock på att jag gått förbi en liten italiensk krog några dagar tidigare, och den var öppen.

Christian och jag firade med tryffelpasta, det var mycket smarrigt. Vi var hemma vid tolvtiden och tittade på lite fyrverkerier innan vi somnade, mycket förväntansfulla inför den stundande bilturen!

Lediga! Hela långa veckan. Helt underbart!

Idag hämtade vi bilen på Volvo. En 940, rätt gammal och skruttig, men vad gör det? Den är vår för en vecka och vi ska ut på ön och ha skoj!

Lillebror körde hem och det gick bra. Vi krockade inte en enda gång, trots att han kör som en taiwanes och gärna kör mot rött eller liknande.

Parkeringsplats hittade vi också, efter bara en kvart. Att vi fick göra en u-sväng över heldraget var ett mindre problem.

Imorgon kommer Anette och snart kan äventyret börja!

Det är överjävligt kallt igen. Termometern står på elva grader. Inomhus, i sovrummet, när vi vaknar. Då vill man inte gå upp.

Det ska bli varmare, och det tackar vi för. Nästa vecka får vi ju besök från Hongkong och så ska vi, fyra svenskar, kuska runt ön i en Volvo. Än så länge har vi hotell två nätter av tre, och vi jobbar på den tredje. Annars får vi väl sova i bilen.

Det är fullt överallt på nyåret som alltså infaller nästa vecka. Ett fyrabäddsrum (två dubbelsängar) kostar 8800 NT. Det är ca 2000 kronor. På ett vanligt hotell, för ett rum för fyra personer. Det kan man flyga till Hongkong och bo på hotell i två nätter för. Eller leva på i två veckor, frukost, lunch och middag. Eller...

Men vi ska ut ändå, det ska bli väldigt roligt att se lite mer av ön. Att åka bil själv, att kunna svänga av och stanna när vi vill och inte ha bråttom. Vi har planerat noga - inte åka på tisdag då alla taiwaneser åker hem till hans familj, inte på torsdag då alla taiwaneser åker hem till hennes familj och inte på söndag då alla åker hem till Taipei igen.

Jahapp. Här har man gått omkring och slängt sig med coola japanska maträtter i flera år. Grundlurad. Titta här får ni se.

Jag skrattar fortfarande. Corbett kan Christians svagheter.

En nackdel med att bo i det här landet är alla småkryp som finns överallt. Vi har varit relativt förskonade från kackerlackor men vi har myggor som tydligen bor och förökar sig inne i sovrummet, små fula flugor som har bestämt sig för att badrummet är deras hem och nu på sista tiden ett fåtal små dumma och hårda kryp som flyttat in i köket.

Vi har hittat ett här och var och tänkt att vi ska städa ur ordentligt för att se varifrån de kommer. Fast igår bestämde vi att vi skulle låta Marissa göra det istället, och så tittade vi på tv en stund. Sen gick jag ut i köket och det var ganska många fula kryp på golvet. Jag började titta i skafferiet. Mjölet som stod på golvet hade vi slängt ut häromdagen, så där var det inga kryp kvar. Men i skafferiet...

Visste ni att mjölbaggar kan äta sig igenom dubbla plastpåsar om det finns nåt tillräckligt gott därinne? Och visste ni att de bara äter mjöl och gryn och struntar i brylépudding i pulverform? Inte gillar de kikärtor heller, och inte glöggkryddor. Alltid något.

Idag kom våren! Det var ljummet ute, säkert uppåt 18-20 grader, solen lyste och alla var glada. För första gången på länge kunde vi äta frukost med ytterdörren öppen - underbart! Folklivet på gatan tog fart, alla var ute och köpte nya saker.

Vi knatade till marknaden och köpte ingefära och gick sedan vidare till The Mall och den stora nya CitySuper. På vägen var vi ju tvungna att titta in i diverse små butiker, så det tog ett tag.

Vi handlade knäckformar och diverse knäckingredienser, här skulle pysslas! Vi hade bestämt oss för att överraska Irene med lite gott svenskt godis. Vi gjorde vanlig knäck, knäck med mandel och kola med ingefärssmak och dessutom slängde vi ihop några chokladbollar. Fast bollarna blev sådär, det var något svenskt som fattades. Antingen vaniljsockret - det japanska var ingen hit - eller så var det salt smör.

Irene älskade knäckbräcken med mandel i och vi får nog göra en ny sats om Corbett ska få smaka något när han kommer hem på tisdag.

Lagom till att vi skulle gå ut med soporna kom vintern tillbaka. Det ösregnade och var bitande kallt. Till råga på allt tyckte grishinksvakten att jag var slösaktig som slängde mina skulor i en plastpåse. Han tyckte jag skulle ta dit hinken istället, för om jag smutsar ner platspåsen så kan den inte återvinnas.

Jag har ingen lust att diska grishink varje dag, så jag fortsätter nog med plastpåsen. Får väl skicka fram Christian att tömma den, han förstår ju ändå inte vad de säger.

Jag har spanat in en ny butik jag ska presentera för min syster och mor när de kommer: Relove - märkeskläder second hand. Där kan man nog hitta en del skoj!

att vara filippinare, verkar det som. Det började med att Cs vän D fick en plötslig hjärnblödning i söndags. Tre av de fyra stora blodådrorna i huvudet är försvagade, den fjärde har brustit. Hon har 30% chans att överleva. Den enda trösten i sammanhanget är väl att hon är här legalt och alltså har sjukförsäkring. Hade hon varit hemma så hade hon nog dött på gatan. Men hur ska det gå för hennes familj, den hon är här för att försörja?

Starka, glada, positiva D som vi alla gillar så mycket. Nu kan vi inget göra för henne, hon har till och med besöksförbud. Vi tänker på henne, ofta och mycket.

Sedan visade det sig att Ms kompis som var här illegalt blivit tagen av polisen och hemskickad på grått papper. Direkt. Ännu en familj som förlorar sin försörjning.

Och så blev Cora hundbiten igår när hon var ute med lilla Putte. Putte gillar att skälla på stora hundar och när man är en dvärgschnauzer är det lite dumt. Den stora hunden missade Putte och bet Cora istället. Stelkrampsspruta direkt.

Det kinesiska nyåret börjar närma sig. Alla flyr stan. Alla ska hem till mamma och äta god mat. Vi vet inte riktigt vad vi ska hitta på. Van har en idé om att hyra bil och åka runt på ön och vi är med på det.

Bara två hakar... 1. Hyra en bil. Dyrt under nyår då alla ska åka någonstans. 2. Hitta någonstans att bo när vi väl hittat en bil. Fullbokat sedan månader tillbaka.

Sen måste vi ju åka och hälsa på Lihui och Kunfeng också och se deras lilla nya bäbis. Den ser väl ut ungefär som den förra, men ändå.

Vi får se hur det blir. Huvudsaken är att vi är lediga i en hel vecka - helt underbart!

Min lilla trevlige yogamäster var mycket hårdhänt idag. Vi fick alla sitta på golvet med fötterna mot varandra och knäna utåt. Så ska man ju försöka få ner knäna i golvet och samtidigt luta sig framåt. De som verkligen kan får ner pannan och bröstkorgen i golvet. Vi andra försöker peta fingrarna lite längre fram.

För att hjälpa oss att bli smidigare så ställer han sig först med sina fötter strax utanför våra ljumskar - så att knäna ska komma ner i golvet. Det gör ont. Sedan trycker han sina armar i ryggen så att vi trycks ner mot golvet. Det gör ondare. En och en, förstås. Sedan kliver han upp på ryggen och gungar lite, så att man trycks ner i golvet. Om man lyckas slappna av, förstås. Annars gör det ondast.

När han hade gjort det på nästan alla och satt kvar på den sista ryggen så ... Atchooo! nös han! Sittandes på knä på en kvinnas rygg. Vi andra fick oss ett gott skratt, men hon tyckte det var lagom skoj.

Det är skönt med lata lördagar. Vi började med en sen brunch - halv två - på Chokolate & Love med I&W. Mäkta trevligt. Fantastiskt god mat och väldigt trevligt sällskap. Vi blev kvar där fram till fyra, då skulle de hem och träffa rörmokaren och förhoppningsvis få varmvatten. När det är 10 grader varmt inne och ute är man ganska beroende av en varm dusch...

På vägen hem tänkte vi ta en snabbtitt in på den nya supermarketen här, CitySuper. Det blev en lång och dyr snabbtitt. För er som är vana vid att kunna gå in på ICA eller Vivo Klippet och köpa allt ni vill är det inte så imponerande. Men här! Tänk, att kunna köpa en påse hasselnötter! Eller rågmjöl? Flera andra saker slank också ner, men det gäller att hålla fingrarna i styr. Det är dyrt. Mycket, mycket dyrt.

Smakar det så kostar det, helt enkelt.

Bortskämda grisar, kan jag nu konstatera. Jag hade lagt ner ett par jujubedadlar i min grishink, så att de små nassarna skulle få nåt gott att knapra på. Direkt bannades jag av grishinksvakten: Nej, allt måste vara genomkokt. Jag fick slänga det i komposthinken istället. Alla våra fina matrester som vi tänkte skämma bort dem med!

Nästa gång ska jag försöka smyga ner lite bröd åt dem. Bröd är ju iallafall genomgräddat.

Igår var vi på Kung Fu In (varning för anskrämlig websida) och slogs lite.

Det är ett helt gym med silikondockor som man ska sparka och slå på. Christian var där med företaget för ett tag sen för ett jippo och han tyckte det var jätteroligt. Vi bestämde oss för att testa.

Det är ett kungfu-gym, som namnet antyder. De vill dock göra det lite roligare att träna kungfu, och de satsar på målgruppen som inte vill gå upp svintidigt och späka sig för att en dag bli en av de bästa i landet. Alltså de som tycker det är skoj att lära sig grunderna, ha socialt trevligt med vänner och dessutom få en grundlig genomkörare.

Vi fick en privatinstruktör som var mycket duktig. Han körde med oss så att vi blev som trasdockor - Christian kunde inte ens skriva sitt namn efteråt. Vi funderar på att gå tillbaka, det var riktigt roligt. Så nära boxercise jag kan komma i det här landet.

Eftersom jag nu är tillbaka på mitt gamla jobb för stunden, får jag åter svara på dessa udda frågor.

Idag rinde en man och frågade om det var ok att ge en svensk en födelsedagspresent två veckor i förväg, eller om det var mycket oartigt. Jag sa att det var ok.

Det är bitande kallt! Det är som att vara tillbaka på Rosendal på vintern - man klär av och på sig framför värmeelementet och skyndar sig i säng på kvällarna. Man sitter helst med tårna framför den lilla kupévärmaren, med filtar och extra koftor på sig.

Det är lika kallt inne som ute - ca 6-7 grader. Det snöade på Yangmingshan, nationalparken utanför stan, i helgen. Oscar har bildbevis, han var ute och gick där klockan sex på nyårsdagens morgon.

Nu är resedagboken från Brasilien och Sydafrika uppe. Klicka på länken "Resor - där" till vänster och ni får alla inlägg på en gång. Det är skrivet i dagboksform och kanske mer intressant för mig än för er.

Nu har vi köpt två nya sophinkar. Förutom nya sovrumslampor, ett vinställ och lite annat smått och gott från IKEA. Sophinkarna med lock köpte vi dock i den lokala allting-butiken.

Det är nämligen så att man från och med igår får böter om man inte sorterar sina sopor. De ska sedan tidigare sorteras från plast, papper, återvinningsbart och kläder. Men nu ska man även dela upp hushållssoporna på sånt som grisar äter och sånt som grisar inte äter.

Jag tycker uppdelningen är lite konstig. Inte att man delar upp på sånt som grisar äter respektive inte äter, utan att taiwanesiska grisar inte äter råa grönsaker. De gillar inte potatisskal, sallad och gurka. Det gör svenska grisar, så vitt jag vet. Men taiwanesiska grisar äter bara sånt som är tillagat. Iallafall enligt myndigheterna.

Nytt år, redan.

Vi insåg imorse att efter en hektisk höst med många underbara vänner på besök och flera fantastiska resor har vi ingenting planerat på väldigt länge. Det känns skönt, att få ha lite vardag och inte göra så himla mycket hela tiden. Inte för att det inte händer saker - det gör det hela tiden - men för att vi inte behöver planera så mycket.

Nästa sak som händer är inte förrän i februari - det kinesiska nyåret. Kanske ska vi ner till Lihui och Kunfeng, om de får sitt hus klart. Annars får vi se hur vi gör.

Nyårslöften har vi inga speciella, det är också skönt. Att veta att vi gör vårt bästa hela tiden, för att älska varandra, för att leva ett gott liv med mycket kärlek, är viktigare än en massa löften.

Snart kommer reseberättelse från det fantastiska bröllopet i Sao Paolo, safarin i Afrika och det känslomässigt stora besöket på Robben Island. För att inte tala om känslan av att bli rånad av en babian.

"Var ska du kliva över åren?" har varit den vanligaste frågan de senaste dagarna. Det betyder förstås "Var ska du fira nyår?"

Vi hade inga direkta planer. Först tänkte vi fira med Frasse och Maryn, men de bestämde sig sen för Dan Ryan's Chicago Grill och det vägrade vi. Så vi bestämde oss för att äta på Hyatt och sen traska till firandet vid stadshuset, se på konserten, köra nedräkning och se fyrverkerierna från 101:an. Lagom, tyckte vi. Sen hade de flamenco på the Living Room, så dit tänkte vi också ta oss.

Kaitlin ringde på eftermiddagen och frågade om vi hade nåt för oss. Tja, sa jag och berättade. Hon hakade på, så vid sjutiden handlade jag och sen åkte jag och Kaitlin hem med en rolig taxigubbe.

Christian lagade maten medan jag och Kaitlin hade tjejsnack i soffan. Bra med ett hemligt språk ibland. Mycket god middag och så blev det pepparkakor med stiltonost till efterrätt. Tur att Kaitlin är van vid västerländsk mat! Men stiltonosten var nog inte hennes favorit, ändå.

Vi tog oss till 101:an och åkte förbi Volkswagens jippo där en massa folk stod med händerna på ett femtontal olika bilar för att vinna dem. Det började bli mycket folk framför stadshuset och vi hittade en ganska bra plats att stå på. Kaitlin och Christian slog vad om vem som skulle leda nedräkningen, A-mei eller Wu Bai. Den söta poptjejen eller den tuffa rockstjärnan. Jag sa åt dem att om det var någon annan så vann jag pengarna!

Och jag vann 200 pix. Det var borgmästaren som ledde nedräkningen! Ett fantastiskt, men kort, fyrverkeri smällde av från världens högsta byggnad, som nu är öppen. Vi smällde champagneflaskan och Christian tände cigarren.

Sen kom Wu Bai! Vi stod kvar en timme till och lyssnade och sen traskade vi genom den smällkalla stan - 7 grader varmt - till the Living Room och prat, skratt och musik. Hemma var vi inte förrän klockan fem på morgonen, Kaitlin var mäkta trött de där sista timmarna.

Pyttipanna till brunch, av den sista biffen från gårdagskvällen - tänk att pyttipanna är så gott! Varför gör man det inte oftare?

Vad gör man? Vad kan man göra? Vi översköljs av bilder, texter och personliga beskrivningar av vad som hänt i Asien. Vad kan jag som privatperson göra?

Vi har redan gett pengar till Rädda Barnen.

ANTOR har beslutat att starta en stor insamling av saker - filtar, kläder, mat etc - till offren främst i Indonesien, eftersom de bett om det. Förhoppningsvis får vi till en stor insamling med lyckat resultat. Det känns bra.

Efter dramatiken i veckan då M hittade sin exflickvän på en av listorna över skadade i Phi Phi har han nu åkt till Bangkok för att dels stötta henne - hon är för svårt skadad för att kunna flyga hem - och dels för att hjälpa till som frivillig i katastrofen.

Idag ringde en man och frågade om Sverige hade något bankkontonummer som han kunde sätta in pengar på. Han hade hört att Sverige var värst drabbat av länderna i Europa och ville bidra till någon fond. Han fick Rädda Barnens hemsidesadress och Röda Korsets telefonnummer.

Hemma igen, mycket skönt. Christian blev matförgiftad på planet från Johannesburg och mådde inte så bra på flygplatsen i Hongkong. Vi tog oss hem och åt väldigt lite och sen somnade vi klockan sju på kvällen. Vid ettiden vaknade vi båda två och skrattade åt vår dumhet - att gå och lägga sig när man har jetlag är dumt!

Men vi somnade om och sov ända till klockan tio imorse. Det behövdes!

Idag var det dags för svenskkolonins luciafirande. Dessutom var det dags för Chris professorsutnämningsfirandefest. Så vi hade lite att göra. Pepparkakshuset byggde Christian igår, så det stod och såg fint ut, medan vi julstökade runt.

Christian gjorde knäck och jag gjorde pastasallad. Chris har alltid knytkalas så vi gjorde en kycklingpastasallad att ta med. Och så gav vi honom en massa knäck också, förstås. Vi lurade med en flaska sirap, så att han skulle kunna göra själv. Han var mycket nöjd - någon dag tidigare hade han läst ett recept där han skulle använda sirap och här finns det inte att köpa.

Sen taxi upp till Tienmu och Henriks hus. Pepparkakor, lussebullar, glögg och skinkmackor fanns i överflöd, och Cora och Diane tyckte det var väldigt roligt att stoppa faten under våra näsor, ungefär var tredje minut.

Luciatåget var stort - hela elva barn och två mammor. Mycket vackert var det och de sjöng fint. Sötast var dock pepparkaksgubben Nils.

Ser man på. Nu är det nästan, nästan klart. Så klart att jag vågar offentliggöra det.

Bröllopsbilderna, alltså.

Det är bara en kategori som saknas, och den kommer snart. Ha så skoj!

Syster har börjat blogga hon med. Hon kollar in vardagen och talar om alla små och roliga saker som händer. Gå dit och få en stunds trevlig läsning - och en påminnelse om att det händer väldigt många små skojsiga saker en helt vanlig dag i våra liv.

Du hittar henne här eller i länklistan till höger.

Fanny och Anna är här nu, och Wiebke också. Så vi har besök från Kanton, Hongkong och Singapore, samtidigt! Detta måste firas. Vi började i fredags med att trumma ihop ett gäng och äta räkor på nya favoritrestaurangen. I vanlig ordning blev det Living Room efteråt.

Det var ju tyfon på gång, Taiwans första decembertyfon sedan Central Weather Bureau började hålla koll. Alltså sisådär hundra år. När vi kom hem miss i nassen hade vi insjö i datarummet. Mycket otrevligt. En ny läcka hade visat sig i taket och det rann vatten in i rummet. En hink fick lösa det tills vidare och Fanny och Anna vaggades till söms av både plåttaksregnmuller och vattenbunkeplask.

Lördagen ägnades alltså åt inomhusaktiviteter, först lekte vi frågesport med spelet MIG och sedan gick vi till Living Mall och gick omkring, testade massagestolar och skrattade åt mystiska inredningsdetaljer.

Sen var det sushi-dags hos favoritsushistället och därifrån upp i bergen. Irene hade tipsat om Chuan Tang, en bra varm källa. Suveränt. En stor pool, 42-43 grader, en mindre på ca 12-15 grader och så lite massageduschar, massagepool och en lugn och mysig stämning. Poolerna var dessutom utomhus, fantastiskt härligt. Tyfonen hade förvandlats till en tropisk storm som snabbt lämnade ön, varför det gick att vistas utomhus igen.

En stor öl efteråt och så sov vi gott i taxin hem. Förutom Fanny som lärde sig tangdikter av chaffisen.

Vi har hållit på länge med vår julresa, den som ska gå till Kalles bröllop i Sao Paolo och sedan via Sydafrika i fem dagar innan vi åker hem. Christian har pratat med resebyrån nästan varje dag och hon har fixat och donat och till slut fått fram ett bra program för våra fem dagar. Och gett oss ett pris, 37500 NT.

Så säger vi "Boka allt!" och är glada och nöjda. Tills det kommer ett mail från henne "Sorry, we have to take back our offer. When SA got to know you are not Asian people, they said it's other price."

Inte skoj! Tydligen existerar rasismen fortfarande i Sydafrika, hur mycket du betalar på hotell och liknande beror på vilket pass du har. Mycket irriterande.

Sen kom hon tillbaka. 21 000 mer per person vill de ha. 56% ökning pga "fel hudfärg"...

Vi funderar på att skippa Sydafrika helt, och stanna i Brasilien. Men det är inte det lättaste att få hotell där nu. Så vi får se hur det blir. I värsta fall får vi skippa hela resan och det vill vi inte.

Yoga har blivit jättebra. Jag får abstinensbesvär när jag inte har tid att gå mer än en gång per vecka. De första två månaderna mådde jag så illa att jag ville spy efter varje träning. Nu mår jag inte illa längre och minns det knappt.

Idag stod vi i brygga, som vanligt, och så instruerade han oss ner "Böj armbågarna, sätt huvudet i marken. Andas ut och släpp ner resten av kroppen."

"Hjälp" hördes det ynkligt från tjejen bredvid mig. Hon kom inte ner. Knallröd i ansiktet var hon och klart rädd för att ramla. Han fick komma och hjälpa henne ner. Alla skrattade, men vänligt. Mycket trevlig stämning.

Är det någon som minns bakmaskinen? Enligt Aftonbladet var det årets julklapp år 1988. Jag vet att vi hade en hemma.

Den användes i någon månad och lades sedan ner i förrådet. Handen på hjärtat, brödet var väl sådär lagom gott.

Det var då det. Och i Sverige. Här i Taiwan är bakmaskinen teknikens gåva till utlänningar som inte har ugn. Vi fick låna en av Chris för några månader sedan och bakar flera gånger i veckan. Jag experimenterar med det sk grova mjölet (vetemjöl med lite extra grova flingor här och var) och havregryn, hela gryn, vetegroddar och lite annat. Ibland blir det en stenhård klump, oftast blir det riktigt gott bröd.

Tidigare har vi jublat över det goda brödet på Jasons, det enda brödet i stan som går att äta. Ja, förutom det tyska brödet men det är för långt dit för att kunna köpa det ofta.

Men. I lördags kväll skulle vi baka. Och hittade inte den lilla knappen som ska sitta i maskinen för att skrapa av degen av blandaren. Den var bara borta. Totalt väck. Vi letade överallt men till slut insåg vi att den var försvunnen. Vi gick till Jasons. Huvvaligen vilket svampigt och äckligt bröd! Sött var det också. Vi var molokna vid frukosten tills jag slutligen gjorde allvar av min misstanke - har den åkt i soporna...?

På med diskhandskarna och leta igenom förra veckans sopor. Det var inte trevligt. I det här fuktiga klimatet blir det snabbt illaluktande. Men... Där var den ju! Trots Christians totala förnekande "Inte kan den ha åkt i soporna, det är omöjligt!" Inbakad i en massa gegg och klet låg den, troligen hade den åkt ner i slasken när vi diskade och åkt ner i sopen med annat klet som fastnat där.

Imorse stod det grovt och gott bröd på frukostbordet igen! Äntligen! Så kom inte här och skämta om min bakmaskin! Den byter jag inte bort mot någon som helst "årets julklapp" i år. Även om det är en platt tv!

Jisses. Jag drack en Cola light till lunchen och nu är jag hög på socker. De måste gett mig fel - eller kan man bli totalhög på Cola light? Konstigt. Mathias erbjöd mig en lugnande snus, men jag avstod.

För övrigt vill jag gratta Linnéa T på fölsedagen. Tänk att jag kommer ihåg den!

Jag mötte Christian utanför yogan, som vanligt, och vi knatade hemåt. Vi hade bara hunnit 20 meter när någon ropade bakom oss: "Hey, you forgot your pants!"

Det var min klasskompis från yogan, en utländsk kille, som ropade. Jag gick upp och hämtade mina nytvättade byxor och kom ner igen.

Christian: "Intressant sak att ropa det där... 'Du glömde dina byxor!' Det kan man tro mycket om."

The Real Group är i stan och vi var och tittade på dem igår. Fantastiskt roligt att se dem live. Extranumret var Evighetsmaskin av Michael B Tretow, fast på engelska. Först fick de hela hallen att säga Perpetual Motion Thing-of-a-bob flera gånger. Sen lät maskinen precis som på riktigt och professorn likaså.

De fick fantastisk respons på sin show - taiwaneserna jublade så fort de kom in i hallen - och autografkön var milslång efteråt.

Vi knatade över torget istället och gick och tittade på en cheerleadergrupp som övade utanför National Concert Hall. Fantastiskt med detta nattliv! Förutom cheerleadergängen var där ett tiotal personer som övade tango.

Jiufen ska vara trevligt, har vi hört. Mathias lovordar det och många säger att det är pittoreskt och vackert. När Kaitlin försökte övertala Minna om att åka dit i våras nämnde hon bland annat alla trevliga butiker man kunde shoppa i, så vi tänkte att det skulle passa vår gäst.

Vi var dock lite sega ur sängen och så var vi ju tvungna att ledsaga Cecilia i bergen en gång också, så hon får se hur det ser ut, så vi var inte redo att åka förrän vid tvåtiden. Då var det lite sent för tåg, buss och taxi, så vi ringde Håkans taxichaffis och beställde honom till klockan halv tre.

Perfekt, en luftkonditionerad bekväm taxi som snabbt tog oss upp bland bergen och satte av oss vid shoppinggatan. Vi strosade fram och smakade på jordnötsgodis, kanderade sötpotatisar, friterad svamp och mycket annat. Cecilia köpte en pannkaka med jordnötsflis och glass på och det var enligt uppgift mycket gott. Själv nöjde jag mig med en japansk fransk våffla som var söt och kladdig.

Vi köpte rökelse och gick på tehus och fick en liten balkong där vi kunde tända vårt inköp. Vi valde dock att inte tända "cannabis" utan körde på "choklad".

När vi började nerfärden var klockan sex och bilkön lång. Oändlig. Hela vägen ner för berget. Lagom trötta var vi och när Christian indignerat sade "Vi hade varit hemma för länge sen om inte bilen framför oss hade stannat hela tiden!" var det signalen för en hysterisk skrattattack på tre. Stackars chaffisen förstod ingenting, men vi hade roligt åt allt. Platta skalbaggar, nunnor som sjöng - allt.

På morgonen fick vi en visning av allt som redan hunnit åka ner i Cecilias väskor. Snart såg rummet ut som om Minna varit inne i det i tre minuter - kaos. Kläder överallt, skor och väskor och annat. Mycket snyggt hade hon hittat, bland annat två Anne Klein-kostymer för 590 NT var. Hon var nöjd.

Eftersom Cecilia nu är en shoppinggalen flicka så bestämde vi oss för att åka till Yingge och titta på keramiken där. Tåget gick inte på en hel timme, så vi fick massage först. Bäst att passa på när man nu är på centralen.

Nu finns det dock en blind massör på Taipeis centralstation som är övertygad om att han masserat en schweizisk flicka i trettio minuter. När de inte uppfattade "Sverige" efter tre försök gav jag upp.

Jag menar, vi gör ju också klockor, om än få. Och vi har också vackra bergslandskap och man kan åka skidor. Så vad spelar det för roll, egentligen?

Yingge var trevligt, vi åt en massa konstigt och shoppade lite tallrikar, presenter och annat skoj. Väl hemma blev det vin på balkongen medan Christian datade. Klockan tre var vi nog isäng, tror jag.

Hej och hå. Absolut Vodka ordnade releasefest för Absolut Vanilia och hela svenskkolonin var inbjuden. Om det är någon gång som svenskarna sluter upp och går man ur huse så är det ju när det bjuds gratis dricka. Så även denna gång, vilket turligt nog resulterade i att taket nästan lyfte när vi klämde i med Helan går allihop. Runt 25 pers var vi som sjöng framför tv-kamerorna på taket till Mitsukoshi-varuhuset - och då förstår ni att vi sjöng högt om taket lyfte!

Det var ett ganska kort evenemang och Christian hann njuta ännu mindre av vodkan än vi andra. Han blev nämligen ideligen ivägsläpad av vackra flickor för att ta kort med dem. Cecilia tyckte det var lika skoj varje gång.

Sen bar det iväg till Emis avskedsfest. Henne lärde jag känna för tre veckor sen, men man kan ju alltid gå på avskedsfest. Skojig tjej som jag har yogat med några gånger. Hon blev avskedad från två jobb samtidigt och tyckte det var bättre att åka hem än att börja om. Hon har ändå varit ute i världen i sex år så det var kanske dags.

Trevligt var det! Cecilia och jag delade vinflaskor med en okänd kanadensisk fantasyförfattare som var här för att tjäna pengar och betala tillbaka studielånen.

Tidigare på dagen hade Cecilia shoppat som en toka. Jag lämnade henne på vår grönsaksmarknad klockan nio och tänkte att där kan hon väl strosa en halvtimme, timme eller så. Klockan halv tolv ringde hon och bad att få bli räddad. Om hon gick ut igen skulle hon inte ha någon plånbok kvar. Jag ryckte naturligtvis ut och hämtade henne på Café Kaldi, dit hon tagit sin tillflykt efter att ha shoppat ett antal påsar på marknaden.

Vi gick och åt limenudlar och sen visade jag henne var Sun Yat-sen Memorial var. Och ställde upp kassarna på kontoret, så hon inte skulle behöva släpa, hon skulle ju till tempel och så efteråt. Trodde jag ja.

Några timmar senare kommer hon glatt upp på kontoret, bärandes på ytterligare kassar. Fynd, det var ju 80% rabatt!

Jag var inte speciellt orolig över att Cecilia skulle åka söderut på ön medan jag var i Peking på ambassadmöte. Hon hade fått ordentliga instruktioner av faster och hon hade med sig en hel bunt kort med kinesiska tecken på. Dessutom brukar hon klara sig i alla väder.

Därför var jag inte förvånad när jag fick ett sms som sade "Jag är i Taroko, åker med en kinesisk turistgrupp."

Det visade sig att hon åkt till ett hotell - bett en taxi tipsa - i Hualien och där hade hotellchefen sagt att inte ska du åka taxi upp i Hualien, det är så dyrt, jag ringer och fixar en grupp åt dig. När hon kom på bussen blev guiden lite förlägen men hittade en ABC - American Born Chinese - som blev hennes tolk för dagen.

Hon var mycket nöjd, hon fick veta massor om Hualien och Taroko och blev naturligtvis bjuden på glass av sina medresenärer. Alla var intresserade och vänliga och Cecilia mycket lycklig.

Hon åkte vidare på sin lilla tur och kom till Green Island och vi fick hotellbroschyren av henne senare "Så ni vet var ni inte ska bo". Hon tog flyget hem och landade strax före mig. Christian skulle ta henne ut på middag men språkförbistringen tog över och de fick ringa Frasse för att veta vad de skulle beställa. Det går ju det med.

Storebror ser mig. Överallt. Känns det som.

Peking är sig likt men ändå inte. Det är mycket flera bilar än det var när jag var här förra gången, år 2000. Pekingdialekten är nästan helt ogenomtränglig för mina känsliga taiwanöron, jag får fråga och fråga om och ser ibland ut som ett stort frågetecken. Nästan lika ofta får jag gapskratt när jag svarar på något som de verkligen inte frågade. Men chauffören som hämtade mig på flygplatsen gillar mig iallafall.

Idag hade jag ett litet problem. Jag hade inga pengar. Inga pengar det gick att åka taxi för iallafall. Euro, dollar, Hongkongdollar och taiwanpengar trängdes i plånboken. Men jag skulle ta taxi till ambassaden, hade jag fått veta, och det är svårt med såna pengar.

Jag visste också att två damer från Svenska Institutet skulle bo på samma hotell - SAS Radisson - och tänkte därför att dem kanske jag kan leta reda på i frukostrestaurangen. Det var innan jag såg att de har svenskspråkig personal här och att det talas svenska och nordiska i vartannat hörn.

Turen stod mig dock bi och när jag tilltalade de första två damerna jag hörde tala svenska och frågade om de möjligen kom från SI såg de ut som två fågelholkar. Visst gjorde de det och så slog vi följe.

Nu har jag även växlat mina hongkongdollar så nu kan jag också äta mat för tio kronor per person.

Lunch intogs på ambassadens favoritrestaurang, den så kallade Cockroach Inn. Det är tydligen gott om små kompisar där. Vi såg inga och fick en delikat sichuanlunch som vi var mycket nöjda med.

Hongkong är stort. Mycket folk och höga hus. Visumansökan gick fint, tack vare en stämpel i passet - det är ju trasigt.

Lunch med Anna och Anette var mycket trevligt. De rådde mig sen om vart jag skulle ta vägen och föreslog Hollywood Road med mycket antikviteter. Där i närheten skulle det också finnas wet markets, sa Anette.

Jag tyckte inte det var så skoj att titta på skulpturer gjorda av döda djur (mammut- och elefantbetar) så jag gick och tittade på lite mer nydödade djur, fiskar, grisar och andra saker, på marknaden istället. Mycket skojigt och nästan som hemma.

Sen snurrade jag runt i säkert en kvart för att hitta tåget till flyget. Det stod stora skyltar "Flygplatståg två minuters gångväg hitåt" men det var inte de gångvägarna jag hittade. När jag väl hittat dit hittade jag också en bokhandel som sinkade mig ytterligare. Jag hann iallafall och somnade innan planet ens lyft.

Vi utrustade Cecilia med tunnelbanekort, simkort och diverse små språkkort. Sålunda förberedda begav vi oss till marknaderna. Vi började lite fint med Handikappsmarknaden, gav oss på blomstermarknaden och avslutade första delen med jademarknaden. Påsarna var ännu inte välfyllda när vi pustande och med värkande ben slog oss ner på VVG för att äta.

Nattmarknaden på vägen hem föll Cecilia i smaken och hon förstod Minnas reaktion - "Jag är i Paradiset!!!" fullkomligt. Att mor och far tog fotmassage varje ledig stund hade hon också full förståelse för när hon svävade på små moln efter en skön massage. Shoppingen har hon inte riktigt kommit igång med men det kommer nog.

Lyckades till slut komma på en buss till flygplatsen för att hämta Cecilia. Busschauffören hade helt klart både missat charmkursen och kuggat uppkörningen. Men, som Christian sa, detta är ju kraven för taiwanesiska busschaufförer. Dock var det väldigt läskigt att åka i dubbeldäckaren som krängde och hade sig på motorvägen när chauffören kastade sig in och i de minimala luckorna åt höger och vänster.

Jag hittade henne till slut, hon hade inte börjat gråta, trots att jag var sen. Vi äntrade en buss hem, tack och lov inte med samma chaufför. Men, när vi var vid tullstationen började det lukta bränt. Det fortsatte och efter en stund var det någon som sa "Hallå, hela bussen är rökfylld!"

Vi tittade bakåt och visst var det så! Hela bakre delen av bussen var fylld av grå rök. Längst bak låg en nisse så jag undrade om han rökte... Dock luktade det mera bränt gummi än cigarett.

En rådig pojk gick ner till chauffören och berättade att bussen var rökfylld. När han kom tillbaka frågade jag vad chauffören sagt. "Han vet." blev svaret. Ännu en som missat charmkursen. Och bussen körde vidare. Vi började bli lite oroliga men snart stannade vi vid en vägkant. Oljelocket hade ramlat av, konstaterade chaffisen senare.

Spännande början på Cecilias äventyr!