Yoga har blivit jättebra. Jag får abstinensbesvär när jag inte har tid att gå mer än en gång per vecka. De första två månaderna mådde jag så illa att jag ville spy efter varje träning. Nu mår jag inte illa längre och minns det knappt.

Idag stod vi i brygga, som vanligt, och så instruerade han oss ner "Böj armbågarna, sätt huvudet i marken. Andas ut och släpp ner resten av kroppen."

"Hjälp" hördes det ynkligt från tjejen bredvid mig. Hon kom inte ner. Knallröd i ansiktet var hon och klart rädd för att ramla. Han fick komma och hjälpa henne ner. Alla skrattade, men vänligt. Mycket trevlig stämning.

Titta, jag får vara med hos Annika Tiger!

Skojsigt. Är det någon som är en webikon för mig så är det Annika Tiger! Hur många gånger har jag inte suttit och knåpat med webdesign och kört fast och läst i hennes webskola? När Björn inte hade tid eller lust att hjälpa mig frågade jag Annikas web och löste det hela galant, alldeles själv. Sånt passar såna som mig, såna som vill kunna ALLT själva.

Just nu håller jag på och kan göra vår bröllopsbildsida alldeles själv. Det tar en jävla tid, men det blir snyggt. Ja, det enda jag gör alldeles själv är ju alltså att ladda upp bilderna och att skriva bildtexterna. Designen har Hanna gjort alldeles själv och funktionaliteten klarade Christian fint själv. Vad vi är bra allihop.

Och snart är det kanske klart. Kanske.

Är det någon som minns bakmaskinen? Enligt Aftonbladet var det årets julklapp år 1988. Jag vet att vi hade en hemma.

Den användes i någon månad och lades sedan ner i förrådet. Handen på hjärtat, brödet var väl sådär lagom gott.

Det var då det. Och i Sverige. Här i Taiwan är bakmaskinen teknikens gåva till utlänningar som inte har ugn. Vi fick låna en av Chris för några månader sedan och bakar flera gånger i veckan. Jag experimenterar med det sk grova mjölet (vetemjöl med lite extra grova flingor här och var) och havregryn, hela gryn, vetegroddar och lite annat. Ibland blir det en stenhård klump, oftast blir det riktigt gott bröd.

Tidigare har vi jublat över det goda brödet på Jasons, det enda brödet i stan som går att äta. Ja, förutom det tyska brödet men det är för långt dit för att kunna köpa det ofta.

Men. I lördags kväll skulle vi baka. Och hittade inte den lilla knappen som ska sitta i maskinen för att skrapa av degen av blandaren. Den var bara borta. Totalt väck. Vi letade överallt men till slut insåg vi att den var försvunnen. Vi gick till Jasons. Huvvaligen vilket svampigt och äckligt bröd! Sött var det också. Vi var molokna vid frukosten tills jag slutligen gjorde allvar av min misstanke - har den åkt i soporna...?

På med diskhandskarna och leta igenom förra veckans sopor. Det var inte trevligt. I det här fuktiga klimatet blir det snabbt illaluktande. Men... Där var den ju! Trots Christians totala förnekande "Inte kan den ha åkt i soporna, det är omöjligt!" Inbakad i en massa gegg och klet låg den, troligen hade den åkt ner i slasken när vi diskade och åkt ner i sopen med annat klet som fastnat där.

Imorse stod det grovt och gott bröd på frukostbordet igen! Äntligen! Så kom inte här och skämta om min bakmaskin! Den byter jag inte bort mot någon som helst "årets julklapp" i år. Även om det är en platt tv!

Enligt den kinesiska kalendern är varje dag en bra dag för något och en sämre dag för något annat. Taipei Times skriver varje dag vad det är för dag just idag.

Idag är det en bra dag för "att be" och "att jämna ut vägar". Det är en dålig dag för "all auspicious matters" - vilket jag tycker rimmar illa med att det är en bra dag för att be. Men jag är ju inte kines.

Det är ganska roligt att läsa dessa varje dag, vi har dem på almanackan hemma och vet alltså om det är en bra dag för att gifta sig eller inte, eller om man kanske ska bli begraven just idag. I söndags var det ett stort brudfölje nere på gatan och - javisst - det var en bra dag för att gifta sig.

Häromdagen hade Cecilia och jag tittat på en blogg om stickning och virkning och den dagen var det en bra dag för att laga fiskenät. Överfört till vår dag kom vi fram till att just den dagen var väldigt bra för att virka och sticka, och kanske sy lite om man är lagd åt det hållet.

Jisses. Jag drack en Cola light till lunchen och nu är jag hög på socker. De måste gett mig fel - eller kan man bli totalhög på Cola light? Konstigt. Mathias erbjöd mig en lugnande snus, men jag avstod.

För övrigt vill jag gratta Linnéa T på fölsedagen. Tänk att jag kommer ihåg den!

Jag mötte Christian utanför yogan, som vanligt, och vi knatade hemåt. Vi hade bara hunnit 20 meter när någon ropade bakom oss: "Hey, you forgot your pants!"

Det var min klasskompis från yogan, en utländsk kille, som ropade. Jag gick upp och hämtade mina nytvättade byxor och kom ner igen.

Christian: "Intressant sak att ropa det där... 'Du glömde dina byxor!' Det kan man tro mycket om."

President Chen hävdar att det som nu kallas "De sju dagarna i mars" i år, dvs oroligheterna och demonstrationerna utanför presidentpalatset efter valet, var ett försök till en statskupp.

Både China Post och Taipei Times har artiklar om det idag.

Intressant. Tydligen har generalerna ombetts att sluta eller sjukskriva sig, för att tvinga presidenten att avgå. En mening från Taipei Times fastnar i huvudet:

"Su said it was apparent that senior generals possess a more mature democratic capacity and disposition than Lien and Soong do -- given the pan-blue camp's actions in the wake of the election when opposition leaders called for huge protests in front of the Presidential Office and then published and distributed the Bulletgate pamphlets about the assassination attempt on Chen in an attempt to smear him."

Det är ju i och för sig inte så svårt att vara "mer demokratiskt mogen" än Lien. Se gårdagens inlägg, till exempel.

Politiken här är lite vansinnig, med svenska ögon mätt.

I tidningen stod häromdagen följande:

Rubrik: Murder Chen if he wins election suit, Lien says.

Chen = President Chen, DPP
Lien = Presidentkandidat för KMT, förlorade valet i våras.

Lien hävdar ju att presidenten fuskade i valet, på olika sätt, och vill ha valet ogiltigförklarat. Han har fått nej i Högsta domstolen och nu säger han följande:

"It is no big deal that Chen is able to be Taiwan's president. We will have a lot of presidents as long as Taiwan's democracy continues to develop." Lien then said: "No one is so great that people cannot touch him. As long as we see anyone who makes frauds or unlawful actions, every one could put this guy to death."

Lien said that he hoped that the judges "do not forget their responsibilities and make a right decision on it [the lawsuit]."

Sen kommer det som jag tycker är lite roligt. Jag menar, KMTs presidentkandidat säger att det är ok att mörda presidenten och kommentaren är:

"The Demokratic Progressive Party yesterday demanded Lien apologize for his remark, calling it his gravest mis-statement since May 20."

Min fråga är då: Vad tusan kläckte karln ur sig den 20 maj? Om det var värre än att det är fritt fram att mörda presidenten?

The Real Group är i stan och vi var och tittade på dem igår. Fantastiskt roligt att se dem live. Extranumret var Evighetsmaskin av Michael B Tretow, fast på engelska. Först fick de hela hallen att säga Perpetual Motion Thing-of-a-bob flera gånger. Sen lät maskinen precis som på riktigt och professorn likaså.

De fick fantastisk respons på sin show - taiwaneserna jublade så fort de kom in i hallen - och autografkön var milslång efteråt.

Vi knatade över torget istället och gick och tittade på en cheerleadergrupp som övade utanför National Concert Hall. Fantastiskt med detta nattliv! Förutom cheerleadergängen var där ett tiotal personer som övade tango.

Jiufen ska vara trevligt, har vi hört. Mathias lovordar det och många säger att det är pittoreskt och vackert. När Kaitlin försökte övertala Minna om att åka dit i våras nämnde hon bland annat alla trevliga butiker man kunde shoppa i, så vi tänkte att det skulle passa vår gäst.

Vi var dock lite sega ur sängen och så var vi ju tvungna att ledsaga Cecilia i bergen en gång också, så hon får se hur det ser ut, så vi var inte redo att åka förrän vid tvåtiden. Då var det lite sent för tåg, buss och taxi, så vi ringde Håkans taxichaffis och beställde honom till klockan halv tre.

Perfekt, en luftkonditionerad bekväm taxi som snabbt tog oss upp bland bergen och satte av oss vid shoppinggatan. Vi strosade fram och smakade på jordnötsgodis, kanderade sötpotatisar, friterad svamp och mycket annat. Cecilia köpte en pannkaka med jordnötsflis och glass på och det var enligt uppgift mycket gott. Själv nöjde jag mig med en japansk fransk våffla som var söt och kladdig.

Vi köpte rökelse och gick på tehus och fick en liten balkong där vi kunde tända vårt inköp. Vi valde dock att inte tända "cannabis" utan körde på "choklad".

När vi började nerfärden var klockan sex och bilkön lång. Oändlig. Hela vägen ner för berget. Lagom trötta var vi och när Christian indignerat sade "Vi hade varit hemma för länge sen om inte bilen framför oss hade stannat hela tiden!" var det signalen för en hysterisk skrattattack på tre. Stackars chaffisen förstod ingenting, men vi hade roligt åt allt. Platta skalbaggar, nunnor som sjöng - allt.

På morgonen fick vi en visning av allt som redan hunnit åka ner i Cecilias väskor. Snart såg rummet ut som om Minna varit inne i det i tre minuter - kaos. Kläder överallt, skor och väskor och annat. Mycket snyggt hade hon hittat, bland annat två Anne Klein-kostymer för 590 NT var. Hon var nöjd.

Eftersom Cecilia nu är en shoppinggalen flicka så bestämde vi oss för att åka till Yingge och titta på keramiken där. Tåget gick inte på en hel timme, så vi fick massage först. Bäst att passa på när man nu är på centralen.

Nu finns det dock en blind massör på Taipeis centralstation som är övertygad om att han masserat en schweizisk flicka i trettio minuter. När de inte uppfattade "Sverige" efter tre försök gav jag upp.

Jag menar, vi gör ju också klockor, om än få. Och vi har också vackra bergslandskap och man kan åka skidor. Så vad spelar det för roll, egentligen?

Yingge var trevligt, vi åt en massa konstigt och shoppade lite tallrikar, presenter och annat skoj. Väl hemma blev det vin på balkongen medan Christian datade. Klockan tre var vi nog isäng, tror jag.

Hej och hå. Absolut Vodka ordnade releasefest för Absolut Vanilia och hela svenskkolonin var inbjuden. Om det är någon gång som svenskarna sluter upp och går man ur huse så är det ju när det bjuds gratis dricka. Så även denna gång, vilket turligt nog resulterade i att taket nästan lyfte när vi klämde i med Helan går allihop. Runt 25 pers var vi som sjöng framför tv-kamerorna på taket till Mitsukoshi-varuhuset - och då förstår ni att vi sjöng högt om taket lyfte!

Det var ett ganska kort evenemang och Christian hann njuta ännu mindre av vodkan än vi andra. Han blev nämligen ideligen ivägsläpad av vackra flickor för att ta kort med dem. Cecilia tyckte det var lika skoj varje gång.

Sen bar det iväg till Emis avskedsfest. Henne lärde jag känna för tre veckor sen, men man kan ju alltid gå på avskedsfest. Skojig tjej som jag har yogat med några gånger. Hon blev avskedad från två jobb samtidigt och tyckte det var bättre att åka hem än att börja om. Hon har ändå varit ute i världen i sex år så det var kanske dags.

Trevligt var det! Cecilia och jag delade vinflaskor med en okänd kanadensisk fantasyförfattare som var här för att tjäna pengar och betala tillbaka studielånen.

Tidigare på dagen hade Cecilia shoppat som en toka. Jag lämnade henne på vår grönsaksmarknad klockan nio och tänkte att där kan hon väl strosa en halvtimme, timme eller så. Klockan halv tolv ringde hon och bad att få bli räddad. Om hon gick ut igen skulle hon inte ha någon plånbok kvar. Jag ryckte naturligtvis ut och hämtade henne på Café Kaldi, dit hon tagit sin tillflykt efter att ha shoppat ett antal påsar på marknaden.

Vi gick och åt limenudlar och sen visade jag henne var Sun Yat-sen Memorial var. Och ställde upp kassarna på kontoret, så hon inte skulle behöva släpa, hon skulle ju till tempel och så efteråt. Trodde jag ja.

Några timmar senare kommer hon glatt upp på kontoret, bärandes på ytterligare kassar. Fynd, det var ju 80% rabatt!

Jag fick en hysteriskt skrattande Cecilia i luren när jag svarade i telefonen. Hon kunde knappt prata, så skrattade hon.

Hon hade nämligen varit och köpt friterad kyckling. Väl medveten om språkbarriären höll hon upp tre fingrar, hon ville ha tre kycklingbitar. Han började plocka i en påse. Och i en till. Hon undrade hur många bitar tre egentligen var? Var det något okänt mått? Skulle hon få tre påsar? Tre kycklingar? När han började med potatisen - som också skulle vara tre bitar - stoppade hon honom efter första påsen, betalade och gick. Och exploderade av skratt.

Jag hittade genast den felande länken. "Vilka fingrar höll du upp?" "Tummen, pekfingret och långfingret" svarade Cecila frågande.

Jomen. Enligt det taiwanesiska räknesystemet betyder det... Åtta. Tre är när man håller upp pek-, lång- och ringfingrarna. Han hade alltså gett henne precis så många som hon bad om.

Det var gott med kyckling, det fanns kvar till mig när jag kom hem.

Jag var inte speciellt orolig över att Cecilia skulle åka söderut på ön medan jag var i Peking på ambassadmöte. Hon hade fått ordentliga instruktioner av faster och hon hade med sig en hel bunt kort med kinesiska tecken på. Dessutom brukar hon klara sig i alla väder.

Därför var jag inte förvånad när jag fick ett sms som sade "Jag är i Taroko, åker med en kinesisk turistgrupp."

Det visade sig att hon åkt till ett hotell - bett en taxi tipsa - i Hualien och där hade hotellchefen sagt att inte ska du åka taxi upp i Hualien, det är så dyrt, jag ringer och fixar en grupp åt dig. När hon kom på bussen blev guiden lite förlägen men hittade en ABC - American Born Chinese - som blev hennes tolk för dagen.

Hon var mycket nöjd, hon fick veta massor om Hualien och Taroko och blev naturligtvis bjuden på glass av sina medresenärer. Alla var intresserade och vänliga och Cecilia mycket lycklig.

Hon åkte vidare på sin lilla tur och kom till Green Island och vi fick hotellbroschyren av henne senare "Så ni vet var ni inte ska bo". Hon tog flyget hem och landade strax före mig. Christian skulle ta henne ut på middag men språkförbistringen tog över och de fick ringa Frasse för att veta vad de skulle beställa. Det går ju det med.

Storebror ser mig. Överallt. Känns det som.

Peking är sig likt men ändå inte. Det är mycket flera bilar än det var när jag var här förra gången, år 2000. Pekingdialekten är nästan helt ogenomtränglig för mina känsliga taiwanöron, jag får fråga och fråga om och ser ibland ut som ett stort frågetecken. Nästan lika ofta får jag gapskratt när jag svarar på något som de verkligen inte frågade. Men chauffören som hämtade mig på flygplatsen gillar mig iallafall.

Idag hade jag ett litet problem. Jag hade inga pengar. Inga pengar det gick att åka taxi för iallafall. Euro, dollar, Hongkongdollar och taiwanpengar trängdes i plånboken. Men jag skulle ta taxi till ambassaden, hade jag fått veta, och det är svårt med såna pengar.

Jag visste också att två damer från Svenska Institutet skulle bo på samma hotell - SAS Radisson - och tänkte därför att dem kanske jag kan leta reda på i frukostrestaurangen. Det var innan jag såg att de har svenskspråkig personal här och att det talas svenska och nordiska i vartannat hörn.

Turen stod mig dock bi och när jag tilltalade de första två damerna jag hörde tala svenska och frågade om de möjligen kom från SI såg de ut som två fågelholkar. Visst gjorde de det och så slog vi följe.

Nu har jag även växlat mina hongkongdollar så nu kan jag också äta mat för tio kronor per person.

Lunch intogs på ambassadens favoritrestaurang, den så kallade Cockroach Inn. Det är tydligen gott om små kompisar där. Vi såg inga och fick en delikat sichuanlunch som vi var mycket nöjda med.

Hongkong är stort. Mycket folk och höga hus. Visumansökan gick fint, tack vare en stämpel i passet - det är ju trasigt.

Lunch med Anna och Anette var mycket trevligt. De rådde mig sen om vart jag skulle ta vägen och föreslog Hollywood Road med mycket antikviteter. Där i närheten skulle det också finnas wet markets, sa Anette.

Jag tyckte inte det var så skoj att titta på skulpturer gjorda av döda djur (mammut- och elefantbetar) så jag gick och tittade på lite mer nydödade djur, fiskar, grisar och andra saker, på marknaden istället. Mycket skojigt och nästan som hemma.

Sen snurrade jag runt i säkert en kvart för att hitta tåget till flyget. Det stod stora skyltar "Flygplatståg två minuters gångväg hitåt" men det var inte de gångvägarna jag hittade. När jag väl hittat dit hittade jag också en bokhandel som sinkade mig ytterligare. Jag hann iallafall och somnade innan planet ens lyft.

Vi utrustade Cecilia med tunnelbanekort, simkort och diverse små språkkort. Sålunda förberedda begav vi oss till marknaderna. Vi började lite fint med Handikappsmarknaden, gav oss på blomstermarknaden och avslutade första delen med jademarknaden. Påsarna var ännu inte välfyllda när vi pustande och med värkande ben slog oss ner på VVG för att äta.

Nattmarknaden på vägen hem föll Cecilia i smaken och hon förstod Minnas reaktion - "Jag är i Paradiset!!!" fullkomligt. Att mor och far tog fotmassage varje ledig stund hade hon också full förståelse för när hon svävade på små moln efter en skön massage. Shoppingen har hon inte riktigt kommit igång med men det kommer nog.

Lyckades till slut komma på en buss till flygplatsen för att hämta Cecilia. Busschauffören hade helt klart både missat charmkursen och kuggat uppkörningen. Men, som Christian sa, detta är ju kraven för taiwanesiska busschaufförer. Dock var det väldigt läskigt att åka i dubbeldäckaren som krängde och hade sig på motorvägen när chauffören kastade sig in och i de minimala luckorna åt höger och vänster.

Jag hittade henne till slut, hon hade inte börjat gråta, trots att jag var sen. Vi äntrade en buss hem, tack och lov inte med samma chaufför. Men, när vi var vid tullstationen började det lukta bränt. Det fortsatte och efter en stund var det någon som sa "Hallå, hela bussen är rökfylld!"

Vi tittade bakåt och visst var det så! Hela bakre delen av bussen var fylld av grå rök. Längst bak låg en nisse så jag undrade om han rökte... Dock luktade det mera bränt gummi än cigarett.

En rådig pojk gick ner till chauffören och berättade att bussen var rökfylld. När han kom tillbaka frågade jag vad chauffören sagt. "Han vet." blev svaret. Ännu en som missat charmkursen. Och bussen körde vidare. Vi började bli lite oroliga men snart stannade vi vid en vägkant. Oljelocket hade ramlat av, konstaterade chaffisen senare.

Spännande början på Cecilias äventyr!