Nu är vi hos Lihui och Kunfeng i deras nya hus. Busarna Binbin och Zhezhe håller oss sysselsatta dagarna i ända. Binbin är två år och leker gärna med klädnypor. Zhezhe är åtta månader och leker gärna med allt som storebror leker med.

Vi flög till Hualien där Kunfeng mötte upp. Det var inte många träd som stod upp i den stan! Det var där utanför tyfonen tvekade under sju timmar och det syntes. Stora reklamskyltar, järnstolpar som var många cm tjocka, hade böjts av vinden. I en timme åkte vi och såg hur alla träden böjts. Majs, sockerrör, bananplantor - alla låg de i vindriktningen.

Chishang har klarat sig bättre, här regnade det mest. Tyfonen gjorde att de fick reda på hur mycket taket läckte i nya huset... Det blir dyrt.

Söderut på ön har det varit de värsta översvämningarna på 50 år. Kunfengs pappa fick hela sin skörd förstörd av en het vind som blåste på morgonen när tyfonen kom. Den var 38 grader varm och torr och förstörde alla plantor i sin väg. Det ar inte lätt att vara bonde i Taiwan!

Igår när vi var ute och gick fick vi syn på två tanter som stod och drog i ett konstigt tyg. Det visade sig att de gjorde silkestäcken. De tar råsilket som silkesmasken lämnar efter sig, alltså hela kokongen, reder ut det till stora härvor och drar sedan ut det till tunna sjok. De gör alltså täcken av det, som de vaddtäcken vi hade i Sverige förut. Sidentäckena ar varma och lätta och vi köpte genast två stycken som vi skickade hem till Sverige. "Jättebra for barnen" säger Kunfeng.

Nu lagar jag och Christian middag åt allihop och sen ska vi iväg och bada i varma källor uppe i bergen. Mysigt!

Imorgon blir det Green Island, hoppas vi. Vi bokade båtbiljetter och hotell imorse men för en stund sen ringde båtbolaget och sa att båten var inställd... Vi fick plats på en senare båt och håller tummarna for att den inte ska ställas in!

Nu har Aftonbladet vaknat. När tyfonen är nedgraderad till en sketen liten tvåa. Då kommer rubrikerna. "Jättetyfon drar in över Kina". Vi hade en femma. Starkare än stormen i Florida.

Vi har iallafall haft en lugn dag. Sett Madagaskar på bio och imorgon åker vi till Kunfeng och Lihui. Jag ringde och kollade om det var ok. "Inga problem, vi sätter upp ett tält på taket." Lihuis föräldrar är och hälsar på. "Fundera inte så mycket, ring när ni landar!" sa han, så imorgon åker vi.

Vi tog lite bilder på våra förberedelser. Först - Inger tejpar fönster.

Christian ville också tejpa.

Stormen var enorm. Detta är en bild från tvn.

Nu väntar vi på att den kommer tillbaka, från andra hållet. Vi hoppas på att vinrankan och passionsfrukten som vuxit på balkongen i ett par månader ska hålla sig fast ordentligt.

Vi har ström fortfarande, som ni förstår. Det har varit ovanligt få strömavbrott över ön, vilket är skönt.

Vi tänker på Lihui och Kunfeng som flyttade in i sitt nya hus igår och hade mamma och pappa över från Penghu. De lär vara inregnade, den är ju nästan precis där nere och härjar.

TV sänder dygnet runt. I natt var de lite dåligt uppdaterade kring fyratiden, dock. Den tv-kanalen som slängde upp skylten "Haitang Pythoon" har rättat sin skylt.

Titta här för att se hur det ser ut.

Nu är vi mitt i tyfonens öga. Det är blå himmel ute! Ögat är större än Taipei, säger de.

Idag är det tydligen en bra dag att gifta sig på, säger de på tv. De intervjuar brudpar och hotell och ingen har valt att ställa in. "Vi har ringt runt och bönat och bett att folk ska komma" säger ett par. En brud säger "Det är en bra dag, hotellet är bokat, inbjudningskorten är skickade. Jag är redan mejkad. Klart vi kör!"

Jag vet inte om jag någonsin varit så här rädd. Att ligga i sängen och höra hur regnet vräker ner. Vinden tar tag i taket och det rasslar i våra takplattor. Jag vet hur tunt taket är och jag vet hur mycket problem vi haft med det förut. Jag kan inte ligga kvar.

Tittar på tv fram till klockan halv fem. Då och då går jag ut på balkongen för att lugna mig. Det blåser från "rätt håll", dvs inte direkt in på balkongen. Jag tittar på grannarnas skabbiga tak, alla kläder som hänger ute på tvätt, blomkrukorna som de lämnat ute och tänker "Om de klarar sig klarar vi oss, garanterat!" Det hjälper lite.

Till slut somnar jag, slumrar lätt. Vaknar ofta, tittar på klockan. Yes! Nu har tyfonen gått iland och jag har sovit tre timmar i sträck! Glad tills jag vaknar nästa gång och inser att jag sett fel på klockan.

Tealit har en väderkarta och en satellitbild. Tyfonskrället har nu på morgonen "stått och tvekat" som de uttrycker det på tv, och har ännu inte kommit in över land. Här i Taipei har vindarna och regnet avtagit något och väntas avta mer under eftermiddagen. I skrivande stund är klockan tio på morgonen. På södra delen av ön får de dock räkna med ännu starkare vindar under eftermiddagen.

Tyfonen har mattats lite när den närmat sig land och ögat är inte längre lika tydligt. Det regnar dock fortfarande ordentligt. Den jäkla stormen är långt större än hela ön - 560 km tvärsöver!

Vi vågade inte åka på semester. Det är den första supertyfonen som träffar ön på fem år. Den kommer ikväll eller tidigt imorgon bitti. Det regnar redan. Det vräker ner. Som de sa på TV "Vi varnar för jättemycket eller superjättemycket regn." Just nu är det nog bara jättemycket. Vi ska "bara" få ca 600 mm i natt. På östkusten ska de få 900 mm.

De jämför den här tyfonen med tyfonen Herb som drog förbi 1996. Då var jag också här. Det var första gången i historien som det var två dagars tyfonlov. Vi hoppas att det inte blir samma sak nu. Dessutom dog 51 människor den gången, vi hoppas att inte heller det upprepas.

Imorse var det ganska lugnt. Eller, när vi gick ut för första gången idag, dvs kring ett-tiden, var det ganska lugnt. Vi gick och bunkrade vatten och mat. Hela affären var fylld av folk som fyllde på tyfonförråden, men killen framför oss köpte en öl och två påsar snacks. Det räckte för honom, tydligen.

Vi har rensat balkongen från allehanda saker vi förvarar där. Det är nog säkrast att ta bort en del blommor också. Vi vill ju inte att de flyger ner och träffar ett fönster. Vi funderar på att tejpa fönstrena också. Om det skulle komma nåt flygande så slipper man åtminstone en del glas på golvet.

Nu ska vi se om Pizza Hut kör hemleveranser idag eller inte. Jag skulle tvärvägra om jag var moppebud på Pizza Hut. Vi får nog locka med extra mycket dricks.

Redan två mail. Otroligt, tittar folk verkligen på tv? Det finns över hundra kanaler i detta land och en massa folk jag känner har sett mig på en av dem. Ok, den ligger precis ovanför CNN så det är lätt att halka dit, men ändå!? Men det kanske bara är jag som bara tittar på tv när jag borstar tänderna?

Jag kommer säkert bli igenkänd på stan idag. Kanske ska skaffa solbrillor?

Jag hade knappt hunnit komma in på kontoret innan telefonen ringde. Det var en kille jag träffat en gång på en kompis födelsedag och han hade sett programmet igår. Han var helt lyrisk. Det var så bra, jag var så vacker, jag talade så bra kinesiska. Sen kom P in som också hade sett det och sa nästan samma sak.

Snart risk för hybris.

Nu är det över. En timmes direktsändning i tv mellan elva och tolv på kvällen. Programledaren pratade hysteriskt fort och gjorde ohämmat reklam för Sveriges fantastiska natur, oförorenade vatten och vackra städer. Jag behövde egentligen inte säga så mycket.

Vi presenterade dalahästar, blocklampor från Stockholm Design House och naturligtvis Fiholms pepparkakor! Det stod en vacker burk på bordet mellan oss i hela programmet och hon smakade på dem och lovordade knaprigheten och den goda smaken. Sen lottade vi ut fem burkar till tittarna. Det är nog dags för faster att fundera på att utöka verksamheten snart.

Typiskt. Imorgon är sista arbetsdagen före semestern. Och på lördag väntas en tyfonjäkel träffa ön. Vi håller tummarna för att den ska vända norrut och slå Japan istället för oss. Eftersom vi ska ut på öarna häromkring är tyfon väldigt opraktiskt. Det blir så höga vågor.

Ännu en gymnasiekompis kom förbi Taiwan! Tjongen mailade häromdagen och sa att han var på väg. Det var väl en sisådär 7-8 år sen vi sågs senast men han var sig lik.

Vi avhandlade det senaste decenniet över en indonesisk middag med avslutande fika på Starbucks. Och kom överens om att inte vänta lika länge med att ses igen!

Tänka sig. Idag är det ett år sen vi var på Fiholm och gifte oss inför släkt och vänner. Det känns nästan som i förra veckan.

Igår var vi hos I&W och drack fantastiskt sydafrikanskt vin fram till klockan väldigt sent på natten. Fast först badade vi i poolen och tappade bort lilla Lucy. Hon hade gått in i hissen alldeles själv och trott att hon skulle komma hem. Men hissen gick ner i källaren och där hade hon ju aldrig varit förut. Det var några spända minuter innan vi hittade henne, vill jag lova!

Ikväll bjuder S på middag, på La Giara. Sen är det bara tre veckor kvar tills Christian ska åka hem.

Jag har inte sett speciellt mycket av Tokyo. Jag har sett en isakaya med fruktansvärt dålig service, vi fick vänta en och en halv timme på vår mat, jag har sett Scandinavian Tourism Boards kontor, jag har sett en Starbucks (två gånger) och jag har sett ett thailändsk nudelställe. Och en svensk tjej. På nudelstället.

Vi var ute och åt och jag såg henne och tänkte ”Hon är nog svensk.” Eftersom vi nu alla jobbade för Skandinavien tänkte jag att jag skulle fråga mina kollegor om de också trodde det. C upphov sin röst och sa ”Ska jag fråga?” och det gjorde hon. Hon knatade fram till tjejen och en japansk kille, böjde sig fram och betraktade dem pillemariskt underifrån och sa ”Excuse me, are you from Sweden?” Den något paffa studentskan bekräftade och hela vårt bord jublade. Hon kom fram och frågade ”Hur visste du att jag var svensk?” Tja, vad svarar man? ”Du såg svensk ut…”? Är det en komplimang?

Möte i Tokyo. Inte för att jag kom ihåg att ta med mig passet. Jag fick åka hem och hämta. Landade på Narita i god tid men hann inte ut för att hinna med Narita Express, trots att mitt bagage inte blev genomsökt som förra gången. Så det blev att sitta på perrongen i 45 minuter och vänta. Hade lite bröd i fickan och vatten och det fick bli middag.

Jag klev in i en taxi vid stationen och sa på bästa japanska ”Diamondu hotelu” och han fattade ingenting. Jag gav honom karta och adress på bättre japanska och efter att ha konsulterat dessa med ett magnifikt förstoringsglas var vi på väg. Han stannade vid en restaurang och sa ”Diamondu hotelu” och var nöjd. Mindre nöjd var han när han fick mitt kreditkort. När det väl gått igenom tog han fram förstoringsglaset igen för att kolla på terminalen att han fått siffrorna rätt. Jag tackade tyst för att han åtminstone hade ledsyn nog att se vart han körde.

Världens minsta rum. Sunkigt hotell. Kan inte rekommenderas.

Anette tittade in i fredags, lagom till festen. Alltid lika skoj.

Innan vi skulle ha fest skulle vi till Frasse och Myran på inflyttnings- och förlovningsfest. De bor långt ute i skogen så vi fick ta bussen nästan en hel timme. Och eftersom den bara går vissa tider var Myran knappt klar när vi kom. Nåväl. Snart kom det mer folk och festen var i full gång.

Lägenheten var stor och luftig och sovrummet hade en liten inbyggd balkong där man kunde sitta och läsa och se sig mätt på den vackra utsikten. Berg och skog, planteringar och vatten låg för våra fötter.

Så hem för att göra iordning. Christians avskedsfest väntade. Vi gjorde massor av mat, köttbullar och tre olika såser, grönsaksstavar till dipp och en hel jäkla massa dricka, som vanligt. Plötsligt fick jag snilleblixten att flytta ut lilla soffan till balkongen, för att få mera sittplats. Enda kruxet är ju att den är vit... Det löstes dock ganska snabbt med två blåa påslakan och vips - så hade vi en lounge bar på balkongen.

Först på plan var lilla M som kom pustande och frustande uppför trapporna och deklarerade högt och ljudligt ”Jag känner mig ett år äldre varje gång jag kommer hit!” Att hon dessutom hade nacken i stödkrage och blåmärken över hela kroppen efter förra veckans bilolycka kanske gjorde något till? Tack och lov var hon inte allvarligt skadad, trots att scootern blivit träffad i sidan av en bil och de hade båda kastats i gatan. Scootern var bara mos.

Sen droppade det in folk och festen blev mycket lyckad. Uthålligast var som vanligt IoW som knatade hem vid halv tre. Då gick vi - Anette, Christian och jag - på whiskybar. Anette hade lokaliserat den när hon var och köpte present åt Christian (en Carnegies-t-shirt) och nu visste vi vart vi skulle. Till skillnad från när Anette försökte gå dit förra gången, alltså. Fyra var vi hemma och sov länge gjorde vi. Mycket lyckad fest!

Sen ringde ju C&I mitt i bakfyllefilmen (My Big Fat Geek Wedding) på projektorn och bjöd oss på middag, dim sum. Det tackar man inte nej till. Rätt efter rätt laddades upp på bordet och snart stånkade vi över allt som skulle ner. Det trugades över bordet, mamma fick äta upp kycklingfötterna - med viss hjälp av T - och musslorna, C’n’C delade på tofun och jag förbarmade mig över blodpuddingen. Till slut var det slut. Då var det dags för C&I att åka till flygplatsen på tre veckors semester i USA!