Äntligen!

Vi landade igårkväll klockan sent och tog tåget in till stan. Det hade jag gjort förut. Klockan var mycket så vi struntade i Lankan och ölen och tog en taxi ut till Anna. Den tog hur lång tid som helst och gick på små mörka och krokiga bergsvägar. Vi började undra om de verkligen bodde i Hongkong eller om vi var på väg till Kina.

Till slut såg vi en skylt där det stod "Den stora stranden" eller Taitam och då var vi alltså rätt ändå. Utsikten såg vi inte mycket av men lägenheten var fantastisk! Eget rum och nästan eget badrum fick vi. Somnade ovaggade och vaknade av att min telefon ringde klockan åtta nästa morgon. Det var Jane som ville veta vem som kunde fixa visum till hennes chef, till Indonesien. Det gick inte, han fick åka till Manila istället.

Nu såg vi utsikten och började muttra om falsk varudeklaration! Det här kan väl ändå inte vara Hongkong? Hongkong är höga hus, trångt och möjligen en smutsig hamn någonstans. Inte hav och öar så långt ögonen når. Men inte var vi ledsna för det, att sitta på balkongen med en någorlunda färsk SvD gjorde att Christian raskt deklarerade att han tänkte bli inneboende där!

Christian hade ju sett Hongkong tidigare, men inte jag, så vi åkte in till stan i en smal dubbeldäckad buss. Star Ferry är ju ett måste så vi åkte över till de nio drakarna - Kowloon - och gick i köpcenter, gick på kajen och hade det bara trevligt.

Dimsum var önskemålet till lunch så vi knatade till City Hall och beundrade bröllopsparen som fotades där, innan vi fick bord på en jätterestaurang. Dimsumarna var goda allihopa och vi smorde kråset ordentligt. Sen var Anna tvungen att gå och göra ett provisoriskt pass och vi tog ännu ett shoppingcenter. Min hälsporre började nu knorra så vi tog en kaffe på Starbucks innan rulltrapporna upp till Anette och middagen. Och åkte lite vilse på vägen för vi litade inte riktigt på Christians minne. Inte han heller, om sanningen ska fram...

Anette hade takfest. Hon bor på 27e våningen och har balkong på hela 28e. Med riktig Hongkongutsikt över skyskrapor, hamn och stadsliv. Kvällen var ljummen och fuktig och grillen glödde snart vackert. Vin, mat och efterrätt och en massa trevligt folk gjorde det till en mycket trevlig kväll. Vi skålade för Kungen, såklart, men inte förrän vi skålat för både min och Anettes mor.

För att jag skulle få se en glimt av Hongkongs nattliv tog vi en öl på Lankan - Lan Kwai Fong - innan vi åkte hem i Ms röda SAAB 900 Cabriolet. Hade jag kommit ihåg texten hade jag sjungit "Ballad of Lucy Jordan" högt och ljudligt, men nu nöjde jag mig med att sjunga med till Guns'n'Roses som gick på stereon.

När jag låg och slumrade på sängen väcktes jag plötsligt av ett jättekonstigt trummande ljud. Jag såg ingenting och Christian hade inte hört nåt - han satt ju med lurarna framför datorn. Jag lyckades slumra om men en stund senare kom det igen. Råttor, måste det helt enkelt vara. Antingen på taket - förhoppningsvis - eller i innertaket. Om det är i innertaket är det rätt kört. Då måste man riva upp hela taket, säger hyresvärden. Det vill vi inte!

Kvällen avslutades med en trevlig fölsedagsfest hos Eva och Gavin, på deras takbalkong. De har en jättemysig lägenhet i två plan. Vardagsrum, två sovrum och två toaletter på femte våningen och kök och matplats samt en rätt stor, ca 15 kvm, balkong.

Dagen var mycket trevlig. Den började med en busstur vid 11-tiden, till en restaurang en timmes bilfärd från Taipei. Det var Taiwan Visitors Association och dess ordförande, den mycket charmante Stanley Yen, som bjöd oss. Oss, det var ett antal turismrepresentanter från ANTOR, sammanlagt ca 20 pers.

Restaurangen var en oas för en stressad själ. Maten serverades på vackra fat, kopparna och tallrikarna var designade och lika vackra. Innan vi fick mat spelade Ms. Wang Xinxin på sin pi-pa och sjöng för oss. Tonerna var fantastiska, vackra och samstämmiga och passade precis in med sången från den glada fågeln som satt bredvid. Huset i sig var inrett i kinesisk-japansk stil med lätta hängande bambujalusier mellan borden, det var tatamimattor på golven och det stod blommor överallt. Och fågelburar hängde alltså här och var. När vi gick in fick vi ta av oss skorna.

Vi fick en helt otroligt god lavendelvinäger att skölja ner sashimin i, och jag köpte med mig två flaskor. En till mig och en till Irene.

Sedan fortsatte färden till Pause Landis där vi först fick se alla de vackra rummen och sedan bada i de varma källorna. En del av de andra tog de privata rummen, som i och för sig var väldigt vackra, men jag, Edwige, Eva och en tjej till tog den allmänna bassängen. En stor och vacker anläggning med fem olika tempererade pooler. Kaffe och te fanns tillhanda och vi hade kunnat sitta där hela kvällen. Regnduschen var underbar, där hade jag velat ligga länge på trägolvet och känna regnet slå mot kroppen.

Men, även det mest underbara har ett slut och vi satte oss i bussen för att åka tillbaka till Taipei. Mig väntade Cirkus Cirkör, så jag var ganska förväntansfull.

Mötte upp med min käre make och Mattias och så gick vi till Sun Yat Sen Memorial Hall. Ingen av oss hade varit där tidigare och vi blev alltså ganska förvånade över den jättestora scenen och auditoriet därinne.

Innan föreställningen sprang artisterna omkring och blev fotade, till taiwanesernas stora lycka. En rosa dam, fast man, som går ner i spagat utan att man behöver be om det - gissa hur många kameror som kom fram!

Föreställningen var fantastisk, så många olika konster och trick! En del "vanliga" cirkuskonster, andra helt otroliga nya trick - en kille som såg ut som Leonardo da Vincis människohjul när han snurrade runt på scen i en överdimensionerad rockring. En annan som åkte runt på en pinne som satt fast i golvet. Fantastiska jongleringskonster. Allt till jättebra musik och gjort med glimten i ögat.

Efteråt - det gick alldeles för fort! - träffade vi Serina och gick bakom scenen för att hälsa på artisterna. De blev jätteglada över att få tala svenska med ett par okändingar! Serina bjöd in oss på middagen efteråt och vi tog vägen över Living Room med vinägern först.

Middagen började alltså klockan elva och vi höll på till klockan två. Då hade de knäckt en flaska Kaoliang - inte populärt - och ätit de vanligaste, och godaste, kinesiska rätterna.

Såhär skulle man ha det varje fredag!

Nu är det gjort! Vänstra tanden i överkäken är borta. De sa när jag bokade tid att han skulle ta båda på en gång, men han tog en i taget. Vilket alltså innebär att han har tagit bort en som jag inte haft besvär med. Nåja, jag ska ju ta bort den i nederkäken om två veckor, så det blir nog bra.

Snabbt gick det och knappt kändes det. Jag var inte så hemskt nervös heller, det var skönt. Sen när det var över visade han mig tanden och sa "Ser du så böjd roten är! Det beror på att den satt så hårt fast och jag var tvungen att dra så hårt!"

Det hade jag inte behövt höra...

Sen skulle jag köpa medicin och det var ju ett kapitel för sig... Det skulle finnas ett apotek om hörnet där de tog försäkringskortet. Men jag chansade på mitt hemma. Det skulle jag inte gjort - den som var öppen tog inte försäkringskortet och den som gjorde det var stängd. Så det blev taxi tillbaka. Taxin hittade naturligvis inte och jag blev mer och mer nervös i baksätet. Till slut var vi framme men där fanns ju inget apotek! Jag gick runt i gränderna, tuggandes på bomullstussen och blev mer och mer nervös. Jag hittade ett apotek som pekade vidare, ett annat som pekade åt andra hållet. Sen hittade jag rätt apotek - stängt!

Jag gick tillbaka till det som pekat senast och vid det laget såg jag nog rätt hysterisk ut, för mannen sa "Du har dragit ut en tand va? Jag ska ge dig medicin så du klarar dig till imorgon bitti, så kan du gå och få din gratismedicin sen. Här, betala bara 50 NT (12 SEK), det är ok!" och tanten fyllde i "Annars kan du inte sova ikväll!" och det hade jag också räknat ut.

Nu har jag ätit lite yoghurt och ett par munnar vitamingel - typ sån man har när man idrottar - och nu ska jag sova. Jag skippar tandborstningen idag.

Idag var det återigen dags för helgjobb. Cirkus Cirkör är i stan och idag hade TAIA ordnat en workshop tillsammans med tidningen Scientific American där man diskuterade föreställningen 99% Unknown och dess uppkomst – människokroppen. Mig ville de ha dit för tolkning.

Jag ska aldrig bli tolk.

Professorn talade om celldelning och cellkärnor, om benmärg och cancerceller. Tjolahopp vad bra det gick att simultantolka. Tack och lov var de ganska bevandrade i detta, båda cirkörerna, eftersom de hade jobbat med det inför föreställningen. Annars hade de nog varit mycket förvirrade efter min eminenta tolkning.

Sedan var det deras tur att äntra scenen och berätta om hur det faktiskt gick till när de gjorde föreställningen. Det var mycket intressant och jag slapp tolka. Dock var det några småord som de inte kunde på engelska som de ville att jag skulle säga på kinesiska. Anemi. Flimmerhår. Tarmludd. Vanliga enkla ord som ju varenda människa vet vad de heter. Inte.

Nåja, det går ju alltid att förklara ”Jo, duvet i tarmarna, på väggarna, så är det små långa hårstrån, lixom, det är det de menar.” och tolken förstod precis. Perfekt!

Efter denna utmattande seans tog vi våra gäster till Alley Cat och åt pizza. Mycket bra avslutning.

Idag på bussen såg jag mig omkring av någon anledning. Kanske var det för att det var två gravida kvinnor som kom på samtidigt. Kanske för att jag var uttråkad.

Det jag såg slog mig och jag undrade varför jag inte sett det tidigare: 90% av passagerarna på bussen var kvinnor. När jag sökte i mitt minne insåg jag att det nästan alltid är så. Busspassagerarna är av följande "sort":

- kvinnor i alla åldrar
- några få äldre män
- skolpojkar om det är rätt tid på dagen

Så gott som inga män i arbetsför ålder, alltså. De åker nog scooter. Och blir färre och färre, att döma av scootervraken på gatorna.

Eller så är det som min fd kollega sa: "Det är ingen idé att vinka på bussen om man har kostym på sig. Chaffisen tror bara att man vinkar på taxi."

Apropå vrak var jag på Volvo igår igen. När vi åkte därifrån såg jag en bekant bil på bakgården. Rispan på framskärmen avslöjade den. Jag kan lova att det inte var vi som hade totalkvaddat den, dock. Om inte lillebror har lånat den igen, förstås...

Som tjiefen sa "Kupén är helt oskadd, airbagarna är ute men inget annat. Att fronten är 30 cm kortare gjorde tydligen ingen skada på passagerarna. Om de hade bälte, vill säga."

Idag tänkte jag att jag skulle köpa ett hålfotsinlägg så jag blir av med min hälsporre. Fast när jag kom till affären visste jag ju inte vad jag skulle köpa för sort. Hon hade inte heller några större tips. Dessutom var de väldigt dyra allihop. Så jag bestämde mig för att gå till doktorn istället, det var ett sjukhus tvärs över gatan.

Sagt och gjort, jag knatade in på akuten. Där fanns det skyltar till de vanliga avdelningarna och jag letade mig fram till "benavdelningen" för det hade tjejen i affären sagt var rätt avdelning. Fast jag gick lite vilse. Som tur var kom en vänlig man i reklamjacka fram och lotsade mig till rätt lucka. Jag fick nummer 13 och satte mig och väntade. Tyckte det var lite mysko att nuffran stod på 16 men väntade snällt ändå. Ungefär 20 minuter senare stod nuffran på 32 och då började jag undra, så när systern kom ut ur rummet och återigen ropade något obegripligt gick jag och frågade när det skulle bli nummer 13.

"Åh, det måste ju vara du?" sa hon glatt och höll fram ett papper där det stod "Ridderstolpe". Ah, var det det hon försökt säga... Av någon anledning ville de inte använda mitt kinesiska namn, och då får de ju nästan skylla sig själva när de ska försöka säga Ridderstolpe.

Läkaren lyssnade på mig och skickade mig till röntgen. Nu var klockan kvart över sju. Röntgenpojken såg förskräckt på mig och sa "One room" innan jag hann säga att han kunde tala som folk. Tre minuter tog det innan jag fick komma in och lägga upp foten på bänken. Sen tog det tre minuter till innan jag fick komma in till doktorn igen. Fast då höll han på och tala med en gammal man som hade ont i ryggen. Och talade om för mannens unga kvinnliga chef som stod bredvid att mannen faktiskt måste få sitta ner och laga spagetti och köttfärssås och inte springa omkring så mycket. Och definitivt inte ha på sig bara flipflop när han jobbade!

Så var det min tur och han fipplade lite på datorn, fick fram en röntgenbild av min fot och sa "Ja, du har en liten hälsporre här. Du får lite antinflammatoriskt och så bör du vila och se till att använda tofflor inomhus." Så var det klart! Syster gav mig en lapp och så fick jag betala och hämta min medusin. 310 pix allt som allt.

Alltså. Klockan kvart i sju en tisdagskväll knatar jag in på ett sjukhus, helt frisk sånär på en liten åkomma i ena foten. Får komma in till en specialist efter bara en knapp halvtimme. Röntgen på tre minuter, medicin och diagnos och klockan var bara halv åtta när jag kom därifrån.

Jag tror jag ska stanna här resten av mitt liv!

Idag gjorde ännu en gammal vän sig påmind. När jag stod i köket kom Mathias och sa "Jo, jag ringde Bibliotekstjänst och hon jag pratade med känner dig. Ni har visst jobbat tillsammans på Kvinnokompetensen...?"

Och så stod jag plötsligt där med Eva S i luren! Tänk vad glad man kan bli av en bekant röst!

I fredags var Eva och jag ute och shoppade. I Taichung finns mycket mera roliga kläder än i Taipei - fler udda designers och ganska billiga kläder. Jag blev kär i en vit och grön klänning. Fullkomligt bedårande. Men inte i min storlek, förstås. Så den fick hänga kvar i skyltfönstret.

Fast idag på dagen när Christian fick en Thaimassage satte jag mig med en passionsfruktste på torget, rakt utanför just den affären. Och bestämde mig för att jag skulle titta på priset iallafall, och kanske prova den största storleken ändå. För om den nu inte var alltför dyr och inte alltför för liten så kunde jag ju köpa den som en motiverare. För att gå ner lite i vikt, alltså.

När Christian kom en timme senare hade jag bestämt mig för att göra just det. Hon hade en i storlek 11 och hör och häpna! Den var bara lite för liten, över bysten! Dragkedjan gick nästan ända upp i sidan, bara typ 15 cm för lite. Perfekt! Den skulle jag ha! Dyr som tusan var den, iofs, så Christian sa att han skulle vaka över mig som en hök så att jag inte åt för mycket.

Sen var jag jätteglad resten av dagen.

Resemässa. Urtråkigt. Konstant larmande, skrikande, hög musik och tonvis med folk. Inte riktigt min kakbit. Vissa verkar trivas som fisken i vattnet, jag vill helst bara fly hem till min egen lilla runda skål och slippa se folk.

Christian kom ner över helgen, jag var borta onsdag-söndag. Taichung var staden, ca två timmars bilfärd från Taipei. Industristad, trist som tusan. Men Evas mamma bor där så en dag lagade hon drömgod middag åt oss. Mycket trevligt.

En gång för väldigt länge sen, i början på 90-talet, det bör ha varit 1994 eller 1995, var det en grupp taiwanesiska journalister i Sverige. Jag hjälpte dem på olika sätt, tolkade, sprang runt på besök och liknande. Jag läste på universitetet då. En av dem var en mycket berömd taiwanesisk författarinna, Li Ang, en annan var översättare av Astrid Lindgrens böcker till kinesiska, andra var journalister, författare, konstnärer etc. Jag höll inte kontakten med dem, förutom att jag träffade Li Ang en gång när jag var här 1996, och åt middag, samt också en av de yngre journalisterna, Kang Wenling. Så den där middagen som People's dåvarande chefredaktör utlovade mig om jag någonsin kom till Taiwan, den har jag suktat efter då och då.

Ända tills idag.

När han kom inknatande på kontoret med sin fru, för att fråga om material om Stockholm. Inte för att vi kände igen varandra, direkt. Inte förrän han fick mitt visitkort och utbrast "Men! Vi har ju träffats förut! Jag var i Stockholm en gång med en journalistresa!" och då kände jag igen honom. "Det var ju du som lovade mig en middag!" och han lovade då genast att bjuda mig på en nu istället.