Idag är det den 28 februari och då är Taiwan stängt. Det betyder tredagarshelg den här veckan, mycket skönt. Och vad kan man göra bättre på en sån helgdag än att sova, vila och ta reda på varför vi är lediga?

Government Information Office har information om varför dagen kallas för 228 memorial Day, och där finns även en notis om varför den blev till.

"On February 27, 1947, a middle-aged woman selling contraband cigarettes on Taipei's Taiping Road (present-day Yenping N. Road and Nanking W. Road) was apprehended and beaten by police and officials of the Taiwan Tobacco & Wine Monopoly Bureau. Passersby, angered by the act of brutality, attacked the officials, and in the ensuing commotion a citizen was fatally shot. The killing further incensed the people. They surrounded the nearby police station and the military police to demand justice, which was not forthcoming. Early the next morning, the protesters besieged the Monopoly Bureau as the matter intensified. In the afternoon, the demonstrators marched to the governor's residence (present-day site of the Executive Yuan), where they were fired on by soldiers from the rooftop. This resulted in the loss of many lives. At 3:00 PM, martial law was declared in Taipei City and troops patrolled the streets shooting people. This marked a turning point after which the situation rapidly deteriorated."

Då GIO är KMT-styrt letar jag vidare. Det måste finnas mera bakgrund än "..loss of many lives".

Wikimedia har ganska mycket foton och texten:

"The 228 Incident broadly refers to various events starting in late February, 1947, culminating in the systematic killing of tens of thousands of the local elite, known and potential dissidents, and other Taiwanese by the Republic of China army under Chiang Kai-shek's Chinese Nationalist Party."

Det var ju lite mer än "many lives" - "systematic killing of tens of thousands..." Jag letar vidare.

En mycket pro-taiwanesisk sida som kallar sig "Remember Taiwan's Holocaust" har mer bilder och information.

Det står väl åtminstone klart att båda sidor erkänner att detta var en viktig punkt i Taiwans historia. Hur viktig och hur många som faktiskt dog verkar dock de lärde tvista om. Som om mycket annat på denna lilla ö.

Redan de gamla urfolken kunde läsa av tiden i naturen, se årstidens växlingar och veta när de skulle vara på ett visst ställe för att jaga eller liknande. Jag har upptäckt att dessa små tidsvinkar finns även idag, det gäller bara att se dem.

Exempelvis vet man när man kommer till korsningen vid kontoret ungefär vad klockan är. Eller åtminstone om man är försenad eller inte. Trafikpoliserna slutar nämligen klockan nio. Så om korsningen är en katastrofzon med blockerande bilar överallt, vet jag att jag är något sen.

Men om trafikpoliserna är kvar då? Finns det något sätt att se om jag är sent ute eller inte? Jomen. När jag så kommer till bottenvåningen och missar att titta på någon av de tio klockor som markerar tiden i olika delar av världen kan jag bara titta på kön till hissen. Är det smockat med folk som försöker tränga sig in i alldeles för få hissar - klockan är fem i nio. Är det ganska ont om folk, men hissen stannas flera gånger innan den fått stänga dörrarna av folk som desperat kastar sig på hissknappen – klockan är fem över nio.

Kvällstiderna bestäms av sopbilens pinglande. Först kommer den till oss vid halv sju. Det hinner vi aldrig med, men vi hör den ibland. Sedan kommer den klockan nio. Den brukar vi vilja hinna med, men om vi missar den hör vi den en gång till, klockan tio. Fast då säger ju mat-och-sovklockan nannatajm. Det är universellt, tror jag.

Nästa gång jag flyttar ska jag ta mig till ett land som är varmt. Den här kylan är outhärdlig. Imorse var det 12 grader i sovrummet igen. Och regnet vräker ner. Det är som att sova i kalla omslag.

Igår efter mässan var vi bjudna på en liten fest, med "Reading People's gathering". Det var min kompis Paul som tyckte vi skulle komma med. Han startade cirkeln för några år sedan när han hade en massa trevliga kompisar som han tyckte borde lära känna varandra. Nu träffas de en gång i månaden och nätverket innehåller uppåt trettio personer. De läser aldrig någonting, för de tycker det blir för pressande. De bara träffas och umgås.

Den här dagen var det speciellt, för det var Lucifers födelsedag! Lucifer är en trettioåring som har gjort något ganska speciellt. Han har översatt hela Sagan om Ringen till kinesiska. Mot provision. Inget förlag ville översätta den när han gick runt och frågade, så han sa att han skulle göra det helt mot provision. Han har tjänat en och annan slant vid det här laget, speciellt sedan filmerna kom. De pengarna har han startat en stiftelse med och nu gör han gott för mänskligheten. Mycket trevlig person och mycket egen.

Det var flera andra trevliga människor där och vi hade en skoj kväll. Vi hoppas på att kunna vara med fler gånger.

Idag var det så dags för mig att gå till mässan, klä på mig vikingahjälm och dela ut små kort med Sverigebilder på. Det var dödfött. Det var absolut inget folk på mässan, tyvärr. Så vår kassa slutade på hälften av förra årets. Mycket irriterande. Jag har redan börjat planera för nästa års mässa och ska involvera både de danska och holländska kontoren. Kanske Österrike och Schweiz vill vara med också. Så kan vi göra en ordentlig europeisk satsning.

Även ikväll var det fest. Den här gången var det Nicola som skulle åka hem. Han far imorgon. Han hade sin fest på en fantastiskt trevlig italiensk restaurang, Chianti. Otroligt smaskigt och mycket trevligt folk. Champagne och rödvin gjorde sitt till för att höja stämningen.

Flera kanske känner till att jag är ganska envis. Ibland lite för mycket för mitt eget bästa. Nu hade jag iallafall fått ett recept på chokladsemlor - man blandar smält mörk choklad med mandelmassa och fyller semlorna med. Det är ju svårt att motstå, men bor man i ett land som inte har någon tradition av mandelmassa har man ett litet problem.

Vän av ordning säger ju då att man kan göra mandelmassa själv, det går alldeles utmärkt. Det vet jag också - faktum är att det gjorde vi alltid hemma, till jul och påsk. Så jag vet precis hur man gör. Riven mandel, florsocker och lite äggvita så är man i hamn. Mandel kan man köpa här och likaså florsocker. Ägg är inga problem. Då så!

Men... CitySuper säljer tyvärr inte mandelkvarnar. Problem igen. Det måste funka med rivjärn! säger den optimistiska och mycket envisa Inger. Ok, det lär ta lite tid, men det måste gå. Och jag ska ju ändå göra små semlor, eftersom jag har så liten ugn.

Tack och lov räddades jag och husfriden av att det fanns ett litet paket fransk marsipan bland bakingredienserna på CitySuper. Jag var lite tveksam till rivjärnet, faktiskt, men nu behövde jag ju inte ens testa!

Bilder på choklad- och vanliga semlor kommer imorgon. Nu måste jag till mässan och rädda Lanni igen.

TIBE - Taipei International Book Fair är igång igen. I år är det hela sex dagar - tisdag till söndag - mot normala fem. Kontoret har ett bås, vi delar med African Publishers Network. De har en vägg och vi har två. Vi har vikingahjälmar, Sverigedräkter, snygga almanackskort och massor av böcker, de har några böcker och broschyrer. Vi rular.

Till min hjälp har jag en söt student som heter Lanni. Hon var med och hjälpte till förra året också och jag är jätteglad över att det är hon som är med i år igen. Huvudet på skaft, klipsk och snabbtänkt. Vi har jätteroligt ihop.

Dessutom har jag haft henne att hjälpa mig att korrläsa alla texterna till Impressions of Scandinavia som en översättarfirma hjälpt mig att få till kinesiska, från engelska. Tyvärr inte med alldeles lyckat resultat. "golden corn field" kan jag accpetera att man gör fel på - till "gyllene majsfält". Vad jag inte accpterar är dock fel som gör att "The origin of the Nobel prize" översätts till "Det ursprungliga Nobelpriset" eller att "nintieth" konsekvent översätt till 19. Där fick de ordentlig bakläxa.

Lanni har gjort ett jättejobb med alla dessa texter och det var riktigt roligt att korrläsa.

Vårt bås är tyvärr på en mycket dålig plats - i ett hörn mot en vägg. Men någon måste ju ha dessa bås också, tyvärr. Det gör att vi inte kommer sälja hälften så många böcker som vanligt. Rita tyckte att vi skulle ha någon som går runt på mässan iklädd Sverigedräkten. Dock är det ju bara hon på kontoret som är tillräckligt liten för att komma i den, så hon ångrade snabbt sitt uttalande.

Dock ska jag gå runt på söndag och locka med 20 % rabatt på allt. Då kanske vi kan sälja slut på en del böcker...

Väcktes imorse av morgonpigga tanter som inte kunde hålla tyst. Och av en fet man iklädd enbart tatueringar på överkroppen som rökte i det allmänna utrymmet. Det har sina nackdelar att sova i arbetsrummet som inte har någon dörr. Men det kostade ju bara 2400 NT också. Jämfört med 8800 för hotellet igår.

Lillebror var lite pömsig efter nattens utflykt till varma källor och Christian fick börja köra. Efter en stadig frukost på en tiondels mantou och lite kaffe. Vi andra åt risgröt och lite mera mantou. Lillebror mumsade i sig en med röda bönor i. Han är inte riktigt som andra.

Nu var frågan: skulle vi hinna se något och hinna hem innan det saiade till sig riktigt ordentligt? [sai = stockning på kinesiska] Vi bestämde oss för att åka upp kustvägen och se hur långt vi hann och vad klockan blev. Det var fantastiskt väder och vi stannade vid ett litet café på vägen och tog bilder. Otroligt vackert med det turkosa havet, de gröna bergen och den vita sanden. Det kändes som Thailand!

Snart kom dock den taiwanesiska verkligheten ifatt oss i form av ett envist duggregn. Tänk att utflykter blir så mycket tråkigare i regn? Fast inte för taiwaneser. De hade glatt picknick längs vägen, iförda gula regnrockar. Det finns visst inga dåliga väder...

Väggudarna var med oss och vi körde snabbt längs kusten till Jilong. Nya regler hade förstås tillkommit:
- inte köra på hundar om de inte är väldigt skabbiga
- inte släppa in alla taiwaneser som vill tränga sig före (här behöver Christian öva en del)
- inte köra om på höger sida
- inte köra om alls om det är vänstersväng, heldraget och bara en fil i vardera riktning

Vi var i stan redan klockan halv tre och bestämde oss för att lämna tillbaka bilen på en gång. För att slippa göra det i måndagsmorgonsrusningen. Smart drag, tror vi.

Nu är Christian och Anette på Brown Sugar och roar sig. Själv ska jag sova i min mjuka, varma säng!

Det finns folk som undrar varför inte fler västerländska turister åker till Taiwan. En orsak är troligen hotellfrukosten. Hur många västerlänningar gillar tunn risgröt med torkat köttflis till frukost? Eller varför inte inlagda grönsaker och lite stekta nudlar? Hett tips till hotellindustrin i Taiwan: ordna frukost åt västerlänningar! Det räcker med ett par stekta ägg och några brödskivor och en kopp kaffe. Till de flesta iallafall.

Vi var tidigt uppe och fick upp lillebror genom att hota med att varmvattnet snart var slut i duschen. Det fick honom att skutta in där genast!

Redan klockan nio styrde vi kosan mot kusten. Det var inte så långt, bara typ tre mil - men återigen en serpentinväg. Inte lika mycket trafik, så det tog bara en och en halv timme. Inklusive ett par kisstopp, förstås.

Nu var vi på kustvägen! Här skulle sightseeas, vi hade ju gott om tid! Målet för dagen var Sun Moon Lake och vi hade noga kollat att vägen var öppen. Ibland är den ju stängd, när jordbävningar och tyfoner härjat, men nu hade vi ringt och frågat. Att vi inte hade hotell bekymrade oss mindre, det finns alltid plats någonstans.

Det första stoppet var Three Fairy Platform. Enligt Lonely Planet var den rätt söt. Dock var bilkön ner till plattformen mindre söt. Vi skippade den. Vi såg bron till ön på avstånd - finfin! Men inte tillräckligt fin. Vi körde vidare mot "Stone Umbrella" som enligt samma guidebok skulle vara en "gigantic phallos symbol. Taiwanese women like to get their pictures taken in front of this." Detta var ju mycket spännande.

Vi var mycket besvikna när vi fick syn på den. En liten tjock sten med en annan, också tjock, sten ovanpå. Såg väl lite ut som ett paraply, men definitivt inte som en fallos. Detta gjorde att vi skruvade ner förväntningarna inför "Eight Sages Caves" som sades se ut som "the female genitals. Taiwanese men like to have their pictures taken in front of this. We are not making this up."

Det gjorde vi rätt i. Vi misstänker att författaren inte ens varit där. Det var åtta grottor med buddistiska tempel i. Vi gick till den första som hette "Vågljud" för att vågornas brus ekade så vackert i just den. Men inte när vi var där, för då spelade de buddistiska sutror på högsta volym. Vi gick ner igen.

Vägen fortsatte längs kusten och snart var vi i Hualien och började leta efter vägen över bergen. Efter en liten stund frågade vi - vi litade inte riktigt på kartan och på att de sagt att den var öppen. Det gjorde vi rätt i. Den var inte ens färdigbyggd. "Ja, alltså, det finns ju en väg. Man kan gå över den delen som inte är klar. Det tar fyra timmar." Anette föreslog att vi skulle gå och Christian komma och hämta oss på andra sidan. Jag svarade att då skulle nog bara jag och lillebror komma fram, hon skulle nog råka kliva fel någonstans...

Så det blev att vända. Hur göra nu? Skulle vi hinna till Sun Moon Lake idag? Klockan var fyra och vi vet ju hur taiwanesiska bergsvägar ser ut... Med stor sorg bestämde vi oss för att skippa sjön - som enligt andra är ... en sjö, helt enkelt - och köra norrut så långt vi hann innan det blev för sent.

Efter Hualien var det fler som skulle norrut. På tre timmar kom vi ca två mil. Det var stillastående nästan hela tiden, förutom då och då när det plötsligt gick i femtio i en-två kilometer. Mycket konstigt. I Nan-ao, ett pyttelitet samhälle, hittade vi till slut ett motell, efter att ha åkt genom becksvarta berg i tre timmar.

Jag gick in och frågade och de andra satt kvar i bilen. En mycket skojig scen spelades upp för deras ögon:

Utlänning kliver in på kinesiskt hotell och går fram till pojken som står vid disken och tydligt hör hemma där.
Utlänningen tilltalar pojken på klingande kinesiska.
Pojken ramlar ihop av skratt och kan inte svara.
Utlänningen ser lite frågande ut.
Pojken springer sin väg och hämtar en lite äldre pojke. Denna pojke kunde både förstå och prata kineiska.

Tyvärr hade de inga rum. Ägarinnan erbjöd sig dock att ringa till nästa motell och fråga. De hade inte heller några rum. Jag frågade om hon hade några andra förslag och hon funderade. Så kom hon på något och började fippla på telefonen. "Det lyser inte i deras övervåning" sa hon och pekade ut över fältet. "Det bör betyda att de inte har några gäster. Jag ringer och frågar." och det gjorde hon.

De hade gäster men kunde nog klämma in oss också, om det var ok att vi sov i sovsal. Allt var bättre än ännu fler timmar i bilkö - klockan var nio! Vi åkte dit och hamnade i ett superfint hus med karaoke i bottenvåningen, bostad i mellanvåningen och motell på översta våningen. Ägarinnan var dock lite bekymrad över var hon skulle lägga oss - de som var där före oss var lite äldre och kunde kanske tycka att det var otäckt att sova i samma rum som utlänningar. Så hon frågade om det var ok att vi sov i hennes arbetsrum, hon kunde lägga madrasser där, sa hon. Inga problem. Mat hade de också, det var bara att beställa av hennes son, sa hon.

Frajade nudlar, frajat ris, dumplingar och gongbao-kyckling - vi var i sjunde himlen. Karaoken skrålade på högsta volym, tanterna och farbröderna sjöng allt vad de orkade. Kocken kom ut och frågade om vi gillade maten och bjöd in oss till den lokala varma källan. Christian sa att det påminde lite om den lokala pizzerian i Tranemo - typ samma standard, lite kvarterskrog över det hela. Vi höll med men sa att det var milsvid skillnad ändå - så mycket bättre!

Lillebror följde med till den varma källan men vi andra slocknade i arbetsrummet.

Vi tog en lugn morgon och dök upp hos Lihui och Kunfeng vid elvatiden. Då hade de redan åkt till en moster så vi fick åka och leka på egen hand. Då äpple och tomater inte var en tillfredsställande frukost åkte vi till en pyttestad och åt mera frukost. Kycklinghamburgare och kaffe mättar bättre.

Sen ville vi gå i bergen! Det är fullt med berg, överallt, eftersom Chishang ligger mellan de båda bergskedjorna på ön, så det var bara att svänga upp i bergen, sa de på kaffestället. Det gjorde vi. Där var det en traktor. Han höll åt sidan och vi kom upp en bit, till Lillskansen. Det var hundar, getter, ankor och höns.

Stigar var det dock ont om, så efter ett par tappra försök tog vi vägen upp istället. Vi kom in i en plommonodling och sen tog vägen slut. Det var bara att gå ner igen.

Nu var Lihui och Kunfeng hemma igen, så vi gick och pratade med dem. Satt i Jiujius utekök och pratade, Ayi grillade bläckfisk och vildsvinskött och vi hade det riktigt bra. Lihui visade upp den lilla nya, Liao Yunzhe, mycket söt. Han sa inte så mycket, dock. Tre månader gammal. Storebror, Binbin, sa desto mera. Han fyller två år imorgon och var ständigt i farten.

Vi fick oss en guidad tur i bergen av Kunfeng, alla ätliga växter pekades ut. Ett par oätliga också, men dem kunde man använda på andra sätt.

Kvällen avslutades med en titt på deras nya hus som de håller på att inreda. Ett litet radhus inne i staden. Jättefint och stort! Tre våningar, bara det!

Sedan var det dags för nästa hotell, denna gång en lite mera lyxig resort. Middagsbuffé ingick (inte för att vi var så jättehungriga efter Ayis all grillmat) och dessutom ingick ett ångbad! Lillebror kunde inte bada för ögonen och Christian avstod så Anette och jag tog oss en ångbastu. Mycket skönt! Sedan lyxade vi till oss med en massage var också. Att sängarna sen var stenhårda gjorde inte så mycket, vi sov gott ändå!

Så var det dags! Scones till frukost - lyx som kan ordnas i den pyttelilla ugnen - och sen bar det iväg för att hämta lillebror.

Jag glömde naturligtvis tre viktiga saker och fick vända i trappan. Som vanligt. Men vi hade iallafall inte kommit längre än till tredje våningen. När jag kom till bilen stod Christian och försökte få upp dörren. Jag hörde att de diskuterade att nyckeln var väldigt trög. Då gick jag till bilen framför och sa "Men det här är vår bil." Det stod två Volvo 940 på rad, i ungefär samma färg.

Bra början!

Nåja. Vi åkte upp till lillebror och Christian höll sig till reglerna hela tiden. Anette satte upp dem efter hand. Den första löd "Man får inte köra över någon som går ut i pyjamas."

Lillebror hämtades och så bar det av! Vi kom upp på motorvägen utan större problem, det där med filkörning är inte så viktigt. Sen dröjde det inte heller så länge innan de två heldragna strecken i mitten av gatan förärades en u-sväng. Men så gör ju alla.

Det är långt till Taidong. Väldigt långt. Säkert trettio mil. De första fyra milen tog tre timmar. Det var bergsväg, serpentinkurvor och några fler än vi som var på väg för att fira nyår på andra sidan bergen. Vi hade först tänkt ta motorväg nummer fem, som var streckad på kartan. Vi tänkte att kartan nog var gammal, för där var ju skylten till vägen. "Ilan Highway no 5" stod det. Och lite längre fram var vägen blockerad med cementsuggor. Han som satte upp skylten var lite tidig.

Så det blev otroligt vacker bergsväg med japanska körsbärsblommor, rhododendron och lite andra blommor längs vägen. Men vi var som sagt inte ensamma.

Efter Hualien blev det bättre. Det där med att stanna här och var och titta på intressanta saker var det dock inte tal om. När vi kom fram var klockan sju på kvällen och då hade vi bara stannat för lunch, kaffe och foton. Tio timmar för att åka trettio mil! Träsmak i baken! Men humöret var på topp!

Fast hotellet - som jag hittade till!!! - hävdade att vi skulle vara på ett annat ställe, tre minuter utanför stan. Stan var stor som Brösarp, ungefär. Tre minuter utanför är en bit. Rummet var dock fantastiskt och vi kunde ju ta bilen in igen, för att äta middag.

Restaurangen vi hittade var superb, fantastisk mat för en spottstyver. Och dottern gick ju i Lihuis klass, förstås. I såna småstäder känner alla alla, fick vi veta. Hotellägaren var ju kompis med Jiujiu, Kunfengs morbror.

Så var det då nyårsafton igen. Anette dök upp på utsatt tid och vi inhandlade röda klisterlappar att sätta ovanför alla fönster. Röda dörrlappar hade jag redan köpt i rökelsebutiken. Handskrivna var de. Och jag behövde inte oroa mig för att jag skulle sätta dem på fel sida om dörren, sade den tandlöse, betelnötstuggande shifun. Det var bara att kolla hur tuppen sa "YEAH!!!" så skulle det ordna sig. Det gjorde det.

Anette och jag klistrade röda lappar över alla fönster. Alla lapparna satte jag uppochner. Det är viktigt! Jag var mycket nöjd över mitt värv.

Sen var det ju snart dags för middagen. Lunchen på Fridays var glömd och vi satte av ut på stan för att hitta en krog. Det var ungefär lika enkelt som att hitta en öppen krog på julafton i en av Sveriges mindre städer. Ganska omöjligt, med andra ord. Jag kom dock på att jag gått förbi en liten italiensk krog några dagar tidigare, och den var öppen.

Christian och jag firade med tryffelpasta, det var mycket smarrigt. Vi var hemma vid tolvtiden och tittade på lite fyrverkerier innan vi somnade, mycket förväntansfulla inför den stundande bilturen!

Lediga! Hela långa veckan. Helt underbart!

Idag hämtade vi bilen på Volvo. En 940, rätt gammal och skruttig, men vad gör det? Den är vår för en vecka och vi ska ut på ön och ha skoj!

Lillebror körde hem och det gick bra. Vi krockade inte en enda gång, trots att han kör som en taiwanes och gärna kör mot rött eller liknande.

Parkeringsplats hittade vi också, efter bara en kvart. Att vi fick göra en u-sväng över heldraget var ett mindre problem.

Imorgon kommer Anette och snart kan äventyret börja!

Det är överjävligt kallt igen. Termometern står på elva grader. Inomhus, i sovrummet, när vi vaknar. Då vill man inte gå upp.

Det ska bli varmare, och det tackar vi för. Nästa vecka får vi ju besök från Hongkong och så ska vi, fyra svenskar, kuska runt ön i en Volvo. Än så länge har vi hotell två nätter av tre, och vi jobbar på den tredje. Annars får vi väl sova i bilen.

Det är fullt överallt på nyåret som alltså infaller nästa vecka. Ett fyrabäddsrum (två dubbelsängar) kostar 8800 NT. Det är ca 2000 kronor. På ett vanligt hotell, för ett rum för fyra personer. Det kan man flyga till Hongkong och bo på hotell i två nätter för. Eller leva på i två veckor, frukost, lunch och middag. Eller...

Men vi ska ut ändå, det ska bli väldigt roligt att se lite mer av ön. Att åka bil själv, att kunna svänga av och stanna när vi vill och inte ha bråttom. Vi har planerat noga - inte åka på tisdag då alla taiwaneser åker hem till hans familj, inte på torsdag då alla taiwaneser åker hem till hennes familj och inte på söndag då alla åker hem till Taipei igen.