Vad gör man? Vad kan man göra? Vi översköljs av bilder, texter och personliga beskrivningar av vad som hänt i Asien. Vad kan jag som privatperson göra?

Vi har redan gett pengar till Rädda Barnen.

ANTOR har beslutat att starta en stor insamling av saker - filtar, kläder, mat etc - till offren främst i Indonesien, eftersom de bett om det. Förhoppningsvis får vi till en stor insamling med lyckat resultat. Det känns bra.

Efter dramatiken i veckan då M hittade sin exflickvän på en av listorna över skadade i Phi Phi har han nu åkt till Bangkok för att dels stötta henne - hon är för svårt skadad för att kunna flyga hem - och dels för att hjälpa till som frivillig i katastrofen.

Idag ringde en man och frågade om Sverige hade något bankkontonummer som han kunde sätta in pengar på. Han hade hört att Sverige var värst drabbat av länderna i Europa och ville bidra till någon fond. Han fick Rädda Barnens hemsidesadress och Röda Korsets telefonnummer.

Hemma igen, mycket skönt. Christian blev matförgiftad på planet från Johannesburg och mådde inte så bra på flygplatsen i Hongkong. Vi tog oss hem och åt väldigt lite och sen somnade vi klockan sju på kvällen. Vid ettiden vaknade vi båda två och skrattade åt vår dumhet - att gå och lägga sig när man har jetlag är dumt!

Men vi somnade om och sov ända till klockan tio imorse. Det behövdes!

Idag var det dags för vår stora utflykt, först till Table mountain på morgonen - om vädret tillåter - och sedan till Godahoppsudden och Kap Horn.

Vi var "early birds" och vår buss var på hotellet redan klockan kvart i åtta. Tyvärr hade vi glömt vouchern på rummet och så hade dörren gått i baklås, så vi kom inte iväg förrän strax efter åtta ändå. Men linbanan var ändå stängd, så det gjorde inte så mycket. Trist att missa Table Mt, men vad göra?

Vi åkte upp på Signal Hill som tröst, ett lägre berg mittemot som också bjöd på fantastisk utsikt. Sedan var det dags för oss och Nathi, vår xhosa-chaufför, att åka och hämta resten av gruppen. Det var en indisk familj med en tvåårig dotter och en ensam schweizare, lagom stor grupp.

Så satte vi iväg längs en fantastisk väg som gick längs havet. Första stoppet var en fiskehamn där alla utom vi tog en glasbottenbåt för att se på sälar. Vi tog en lugn och skön fika och strosade sedan i hamnen och tittade på allehanda saker.

Vi bestämde sen att åka direkt till Kap Horn och luncha efteråt, för att undvika rushen.

Godahoppsudden ligger lite nord om Kap Horn och dit åkte vi först. Det är ett naturreservat med zebror, babianer och sprinbokar, bland annat. Vi gick ner till Godahoppsudden och förundrades. Här var den, udden man lärt sig i geografin i skolan. Den mest sydvästra spetsen på Afrika, mot Atlanten.

Vi doppade händerna i Atlanten, det var kallt.

Kodakmoment och sen var det dags för Kap Horn. Vi hade tagit upp alla 229 bilderna på kortet och bytte minneskort i bilen mellan Godahoppsudden och Kap Horn.

I bilen på vägen upp berättade Nathi att det fanns gott om babianer vid Kap Horn och att vi absolut inte skulle mata dem, för om de matas så struntar de i att leta mat och så blir de aggressiva och så måste de skjutas. Så det lovade vi att inte göra.

Eftersom vi var ganska hungriga så började vi vår Kap Horn-tur med att köpa lite choklad och en ananasfanta, att ha på promenaden upp, ca tio minuter. Chokladen var ett nytt påfund, på min stod det "See you tonite" och på Christians "Gr8 d8". Mycket fyndigt.

Glada i hågen knatade vi uppför stigen när en babian kom springande. Vi stod still så han skulle kunna springa förbi, men han saktade in och ändrade riktning, rakt mot mig. Innan jag förstått vad som hände hade han hoppat upp och tagit chokladen ur handen på mig, jag hade bara två rivmärken på handen kvar.

Han försvann och vi var rätt chockade. Någon sa "man ska inte ha mat framme, de tar allt" och det var väl lite sent påpekat, kanske. Plötsligt var han tillbaka och hoppade runt Christian för att få tag på hans ännu oöppnade chokladbit! Christian höll ut i kanske tio sekunder, vände sig om och höll den utom räckhåll, men babianen var ganska hotfull och har framför allt väldigt stora tänder, så till slut kastade Christian chokladen tio meter bort i en buske. Då sprang babianen och hämtade den, öppnade plasten och satte sig på en sten, mitt i gatan, och lät sig väl smaka!

Vi var rätt skärrade.

Vi kom upp på Kap Horn och till fyren utan att stöta på fler babianer, tack och lov. Ute i havet syntes revet där Lusitania gick till botten.

Fyren används inte längre eftersom den ligger lite för högt - den lindas in i moln vid minsta molnbank - och en ny fyr ligger en bra bit längre ner, längre ut på udden. Vi hade tyvärr inte tid att gå dit utan knatade tillbaka igen, efter ett antal foton.

Kap Horn är inte den sydligaste spetsen på Afrika, det är en udde ca 30 mil söderut. Men Atlanten har kallt vatten och Indiska Oceanen varmare vatten och när man rundar Kap Horn kommer man till False Bay som har mycket varmare vatten, därför säger man att de två haven möts där. False Bay har fått sitt namn av att sjömännen rundade en spets när de kom från Asien och trodde att de rundat Kap Horn och alltså kunde gå iland snart, men upptäckte att de hade en bit kvar.

Efter Kap Horn-äventyret fortsatte vi mot pingvinerna på Boulders Bay. De var jättesöta där de låg och grävde små hålor, stod och sov eller simmade i vattnet.

Det blåste fruktansvärt mycket, enligt väderrapporten ca 45-50 km/timmen och det var nästan svårt att stå rak. Med andra ord fick vi sand i mjukglassen när vi tog en kort promenix på stranden efter lunchen.

Sedan var det bara en anhalt kvar, Kirschenbosch botaniska trädgård. Mycket vackert, men tyvärr hade vi mindre än en timme på oss att titta runt.

Jag hade xhosa-räknelektioner med Nathi efteråt, jag upptäckte att xhosa räknar på fingrarna som taiwaneserna, nästan likadant. Han skrattade gott åt Cecilias åtta kycklingbitar och hade väldigt roligt när vi försökte göra de klickljud med tungan som han gjorde utan problem. Vi kunde också göra dem, men inte säga "ka" samtidigt. Omöjligt! Men han kunde inte säga sex laxar i en laxask.

Han släppte oss vid V&A och vi gick till Cape Town Fish Market för en julhummer. Christian valde en julsushi. Jag fick färskpotatis med min hummer och Christian lät sig väl smaka. Vår servitris var mycket gullig, så vi gav henne ordentligt med dricks efteråt. Hon var tyska och pratade en massa med oss.

Vi var ganska utmattade efter all sol och vind och tog shuttlen klockan halv nio till hotellet. Christian somnade först, för ovanlighetens skull. Jag läste äntligen klart "Kärlek i kolerans tid" innan jag somnade.

Upp tidigt för att komma iväg på en halvdagstur till vindistriktet i närheten. Vi hade tur, efter frukost med blåbärspannkakor kom bussen snart och vi var de enda på turen. Vi var snabbt iväg och fick faktiskt ta en omväg för att inte komma för tidigt.

Vi satte igång med vinprovning direkt efter en liten visning av källaren. Klockan halv tio på morgonen. Gott men lite udda. Sedan gav vi oss vidare ut på äventyr - nästa anhalt Stellenbosch där vi fick gå runt lite på egen hand. Vi hittade en affär som gjorde möbler av gamla vinfat. Fantastiskt vackra möbler och inte dyra med svenska mått mätt - ca 5000 för ett stort vinskåp. Damen som hade det var dock lite väl pratsam.

Vi hittade också ett par affärer som sålde otroligt fina sidengarner och olika fina saker stickade och vävda av det. Jag var väldigt frestad av att köpa lite garn men höll mig.

Sen var det vidare till nästa vingård, där de också hade geparder man kunde få klappa. Inte så kul, men nu har vi sett dem. Vi åkte vidare in mot staden och åkte genom flera kilometer kåkstäder, helt otroligt. Vår guide berättade om hur man gjorde - regeringen gör sitt bästa för att hålla kåkstäderna med el och toaletter, men de byggs så snabbt att det är en kamp mot tiden. Dessutom bygger regeringen riktiga hus till folk, så att de ska komma ifrån kåkstäderna. Problemet är bara att då kommer det nya i deras ställe, utifrån landet där man bor i lerhyddor.

Snabblunch på V&A Waterfront och sen var det färja till Robben Island, en av flera höjdpunkter på resan. Färjan tog 20 minuter och sen fick vi klättra in i en antik buss som sett sina bästa dagar. En ung tjej guidade medan vi åkte runt på den lilla ön och såg spetälskekyrkogården, fängelser och annat.

Vi var lite besvikna eftersom vår förmiddagsguide sagt att vi skulle guidas av en fd fånge. Sen satte de av oss vid fängelset och där väntade han. Han dömdes som nr 80 1980 för high treason - högförräderi - och satt på Robben Island fram tills att de sista fångarna skeppades därifrån 1991. Han hade varit soldat i ANC.

Han berättade om livet i fängelset, hur man pratade politik och hur man delade upp sig i de olika politiska grupperingarna. Vi fick se Nelson Mandelas rastgård och cell och det var ganska svårt att föreställa sig hur de levde, trots att vi stod i de verkliga cellerna. Otroligt starkt och spännande.

Efter turen gick vi och tittade på 40 000 pingviner som råkade bo där. Skoj. De var inte stora.

Färjan la ju till vid V&A så vi gick till Quay 4 som vi fått utpekat för oss för att äta middag. Mina moules marinière kom in med skinn på såsen, Christians pommes och fisk var kalla och brödet var fullsmetat med smör. Men de hade en god cider.

Vi gick och tittade lite i köpcentret och tog sen en portion kycklingvingar på ett annat ställe, smaskigt! Vår hotellshuttle ankom i tid och vi småpratade med ett tyskt par som gått upp på Table Mountain idag - och ner igen när de upptäckte att linbanan var stängd och restaurangen likaså, på grund av blåsten. Hon var trött i fötterna...

Idag vaknade vi på Bakubung Bush lodge och Christian såg ett vårtsvin medan jag var på toa. Observera att det inte finns bildbevis... Jag satte mig utanför fönstret för att läsa i min Psion men hann inte sitta länge innan en duva som satt ovanför prickade rätt på bildskärmen. Inte roligt alls, men det verkar som om den klarade sig.

Vi åt frukost, packade och checkade ut redan klockan tio, tyvärr. Tog oss en promenad längs hotellets vattenhål i hopp om att se flera djur, men vi såg bara ett gäng fåglar. Vår shuttle skulle gå kl 12, så det var inte så mycket tid att spela på. Vi fick en skojig chaufför som tog en smitväg till Sun City - Sun City, som man bara känner till från låten som uppmanade oss alla att bojkotta det! Vi kom in bakvägen där man höll på att bygga 150 nya time share-lägenheter.

Han tog oss till Palace, det mest spektakulära hotellet och sen uppstod viss förvirring om vilken buss vi skulle ha till Jo-burg. Det gick bra till slut.

Vi var sju pers som skulle till Jo-burg, ett pratsamt australiensiskt par som varit på en månads kryssning, från Bangkok till Kapstaden, och en kenyansk familj som var ganska tystlåten. Christian satt fram och pratade med chauffören som var från Soweto. Han hade av någon anledning en påse mat som han ville ge till killarna som stod och sålde saker vid vägkanten, och Christian stack åt honom en tia att köpa cola för. De blev väldigt glada.

Vi stannade till på ett litet ställe och åt kycklingpaj och jag köpte en påse smaskiga maränger också. Christian drack en TAB-cola, utan koffein. Vi motstod frestelsen att köpa ståltrådsdjur av killen som satt och böjde till dem.

Sen var det flygplatsen nästa och dags för jag vet inte vilken tur i ordningen med South African Airlines på alldeles för få dagar. Vi började skratta när hon kom och frågade om vi ville ha kyckling eller biff... Kyckling, igen.

Vi landade i tid, konstigt nog, och möttes av Crown Travels som körde oss till hotellet, vi var framme vid 1945. 2000 gick shuttlen till Victoria & Albert Waterfront, så den tog vi. Coolt ställe, massor av restauranger och affärer nere vid piren. Vi åt smaskig middag - Christian åt upp alla djuren vi såg på gamedriven igår, kudu, gemsbok och springbok. De var jättegoda.

Nu är vi på hotellet och ska sova innan klockan ringer kvart i sju imorgonbitti. Då blir det vingårdstur och sedan Robben Island på eftermiddagen. Middag troligen på V&A igen, det var trevligt.

Landade klockan tolv istället för klockan sju. En halv av våra värdefulla fem dagar i Sydafrika försvunnen. Dock fick vi shuttle direkt till Bakubung istället för via Sun City, så vi var framme vid kvart i fyra - game driven skulle börja halv fem. Vi var hungriga som vargar eftersom vi bara fått frukost på planet och som tur var hade vi en hel låda nötter och torkad frukt på rummet som vi satte i oss.

Vi satte oss i den öppna bussen och var mycket förväntansfulla. Skulle vi få se "big five"?

Det började bra, vi såg snart zebror och antiloper. Plötsligt var där två vita noshörningar också, magnifika! Springbokarna var många och också en liten antilop som kallades för "savannens snabbmat" eller McDonalds - de hade ett vitt M i rumpan.

På en sluttning stod en kudu och tuggade gräs. En giraff skymtade bakom några träd och en bit bort stod ett gäng gnuer och filosoferade. Vår guide berättade att det var en bra tid att besöka parken nu, för många djur hade ungar. Jag tänkte att det var väl trevligt, alla ville se de söta ungarna, innan hon fortsatte: "och ungarna gör att rovdjuren kommer ut, så det är stor chans att se lejonen nu". Häpp.

Vi var ute i ca två timmar och såg flodhästar som badade och simmade, zebror och impalagaseller, en elefant på avstånd och massor av babianer. Tyvärr inga katter, men vi var nöjda ändå.

Middagen ingick på hotellet och vi fick en fantastisk buffé och drack ett gott rödvin till. Sen fick jag ett bad och Christian ostörd tv-tittning före läggdags. Rummet var fantastiskt och låg precis vid savannen.

Sitter pa flygplatsen i Sao Paolo och vantar pa planet. Vi var har i ganska god tid, typ tre timmar innan planet skulle ga. Vi har gatt pa stan och var lite trotta - arhundradets brollop i forrgar tar fortfarande ut sin ratt, till och med efter tolv timmars somn. Fast det kanske ar jetlag ocksa, var inre klocka gar tio timmar fel.

Nar vi checkar in sager hon. "Ni vet att planet ar forsenat va?" Det visste vi saklart inte.

Men det ar det. Fem timmar. Det var fem timmar sent fran Jo-burg och blir alltsa fem timmar sent harifran. Tjolahej. Sa istallet for att landa klockan sju imorgonbitti och ha hela dagen pa oss sa landar vi klockan tolv och far brattom. Skittrist, helt enkelt.

Naja, vad gora? Vanta, skulle jag tro.

Idag åker vi från Brasilien. Alla de andra åkte igår, det är bara vi kvar. Vi tog en sovmorgon och gick ut på stan vid elvatiden, efter att ha smakat oss igenom alla chokladbitarna jag stal efter bröllopet.

Hela Avenida Paulista var täckt med söndagsmarknader. Det var antikmarknad vid moderna museet, det var gatumarknader överallt. Vi var inte ute efter något speciellt förutom en cigarrsnoppare till Christian. Vi strosade runt och hade allmänt trevligt. Men hittade inga snoppare. Vi gick hela vägen till butiken vi såg i fredags, men den var stängd.

Sen såg vi att ett av tidningsstånden sålde cigarrer och de hade också snoppare i massa olika modeller. Vi köpte en som såg ut som en stor sax och Christian var mycket nöjd.

Vi lunchade på samma ställe som igår, och jag åt samma macka. Kyparen kände igen mig och frågade om jag ville ha den på ciabatta. Sen strosade vi i deras delikatessavdelning ett bra tag och köpte lite godsaker.

Klockan två var vi tillbaka på hotellet och tog en taxi till flygplatsen. Det var lite tidigt, vi var där tre timmar innan planet skulle lyfta, men vi tyckte det var ok. Tills tjejen i boardingen frågade om vi visste att planet var försenat. Fem timmar. Inte roligt. Vi ringde Sydafrika för att tala om det och sen gick vi och satte oss på en pub.

Vi fick en gratis middag som plåster på såren och vid niotiden gick vi genom säkerheten in till gaten. Därinne kunde man bara handla med dollar och vår 51:a som kostade 3,90 reais i butiken kostade 15 dollar. Så vi handlade inte.

Det var en tung väntan. Extra timmar när man vet att man ska flyga i en hel massa timmar till. Inte roligt. Vi fick i alla fall stolar - många satt på golvet.
Det här flyget hade inga skojiga skärmar i stolen framför, så det blev lite tråkigare. Dock var vi rätt trötta så vi sov nästan sex timmar. Skönt.

Lagom mosiga kom vi upp ur sängen. Lunch väntade, men inte på hotellet. Niklas checkade ut och vi gick till en restaurang som J och M hittat några dagar tidigare. Den låg tre minuters gångväg bort och var helt fantastisk. Niklas fick en Stroganoff som smälte i munnen och jag och Christian delade på en supergod omelett och en macka med ett centimetertjockt lager parmaskinka på, tillsammans med mozzarella, ruccola och olivolja. Enastående gott!

Sen var det dags att lämna Niklas i de andras vård, de var ett gäng som skulle till en badort, så vi tog tunnelbanan tillsammans. Christian och jag skulle ut på en sightseeing som vi fått låna av M och J. Den gick genom gamla stan och shoppingcenter och det var riktigt trevligt. Vi gick igenom flera marknader och hittade två flaskor 51 för 3,90 styck. Riktigt nöjda var vi när vi kom tillbaka till hotellet för att möta M och J till middag.

Vi tog den italienska restaurangen som Niklas rekommenderat första dagen, som också låg på gångavstånd från hotellet. Den var riktigt bra, men det var svårt att beställa. Vi fick carbonara så det räckte till fyra, fast det bara var jag och J som skulle ha. Christians ostpasta hade räckt till oss alla, den med. och det var ju tur, för M hade visst bara beställt kyckling, så hon fick lite av hans pasta.

Sålunda mätta och belåtna knatade vi tillbaka till hotellet för att möta upp med F, som skulle till flyget med M och J. Ännu ett avsked, och nu var vi helt ensamma i Sao Paolo. Med tanke på tidsskillnad, festande och mycket nytt gjorde vi det enda raka: somnade klockan åtta på kvällen och sov i tolv timmar!

Det blev nästan sovmorgon för oss, vi behövde inte gå upp förrän halv nio. Vi mötte upp med Niklas i frukostrestaurangen och sen gav vi oss ut på äventyr i Sao Paolo. Niklas hade redan varit där ett par dagar och var vår reisleiter. Vi gick Avenida Paulista ner, strosade lite i parken och var inne i allehanda mystiska affärer. Varnade för allehanda brott hade vi delat upp pengarna mellan oss och jag hade dessutom delat upp dem så att inte allt var i handväskan.

Niklas skulle köpa julklappar åt syskonbarnen och vi hittade flera stycken bra. Vi hade blivit varnade för att middagen skulle bli sen - enligt brasiliansk sed kommer bruden minst en timme för sent till kyrkan. Dock hade Soraya lovat att anpassa sig lite till svenska seder och bara komma ca 45 minuter sent. Men det betydde ju att middagen skulle bli sen och att vi alltså borde äta ganska sent.

Vi hittade en trevlig bistro i ett varuhus och tänkte ta något litet. Men bestämde oss för att äta nu och sen ta något litet på eftermiddagen. En smaskig burgare "Stairway to Heaven" kom till mig, brie och soltorkade tomater var det i den. Mycket bra.

vi strosade runt lite till, Christian köpte cigarrer och Niklas en fotbollströja till sig och en systerson. Jag köpte äppelmentos.

Vi tog en taxi tillbaka med en mycket pratsam chaufför, men vi förstod ingenting. Efter en stund förstod vi dock att han försökte få reda på vilket hotell vi ville till, han hade inte uppfattat det... Det var ju bra att vi fattade det.

Vi tog oss en eftermiddagslur när vi kom tillbaka, Kalle hade nämligen sagt att ingen fick lämna festen innan brudparet gick klockan fyra, så det var lika bra att vara någorlunda utsövd. Vi duschade och gjorde oss i ordning, sminkade mig och strök Christians skjorta. Plötsligt upptäckte vi att vårt lilla kassaskåp inte gick att öppna, men det gjorde ju inte så mycket, det var inget däri som vi behövde.

Det trodde vi ända tills Christian sa "Var är mina manschettknappar". Vi fick ringa på någon som kom och fixade det och det tog lite tid. Tio i sju ringde Niklas "Jag skulle bara kolla om ni var vakna?" - vi skulle träffas klockan sju. Bussigt. Vi hann och kom med taxi med M och J till kyrkan. Den ortodoxa katedralen i Sao Paolo och de skulle vigas av ärkebiskopen själv. Vi var där strax före åtta.

Kyrkan var smyckad med flera ton brudslöja och gröna blad. Fantastiskt vackert. Vi satt ett tag och väntade, och väntade och väntade innan mamadrillos och papadrillos kom. Sen tog det ett tag innan Kalle och hans föräldrar kom, samt Sorayas mamma. Hela tiden var det tre filmteam som filmade varje rörelse. Ett av teamen var enbart till för att registrera Kalles ansiktsuttryck när han fick se sin fästmö för första gången i klänningen.

Till slut kom hon, bruden. För flera av oss var det första gången vi såg henne. Hon var strålande vacker i sin pråliga, pärlbeströdda jätteklänning och hade svårt att hålla både tårar och skratt tillbaka när hon närmade sig sin stiliga man.

Ceremonin var ganska lång och obegriplig, de gick omkring, det var rökelsekar, det var en orkester och en kör som spelade. Plötsligt väste Niklas "Brev från kolonien!!!" och så var det. I orkesterversion. I katedralen i Sao Paolo. Fantastiskt.

När det äntligen var över och de fått varandra utan att säga ja, eftersom "Vi utgår från att ni vet vad ni vill när ni kommer hit, så vi ställer inga onödiga frågor" så var det dags att åka till festen.

Kalle och Soraya satt i en fantastisk gammal bil med registreringsnummer "Soraya y Karl 2004-12-17" medan vi andra stuvade in oss i bilar bäst det gick. Vi fick åka i en liten golf som tillhörde någon av de andra gästerna.

Festen hölls på libanesiska klubben i Sao Paolo, ett jätteställe. Det var säkert 30x30x30 meter. Det var dukat för ca 500 pers och vi hade fått höra att många skickar sina yngsta söner direkt till festen för att ta bord, och att alla kanske inte får sittplats. J och M hade lyckats få tag på ett bord på övervåningen där vi också fick plats. Kypare kom outtröttligt runt med gåsleverpastej, lax och kaviar samt fyllde på våra champagneglas. Otroligt.

Brudparet dansade vals och så fortsatte dansen. Det blev libanesisk dans och vi kunde se att bruden var duktig på att dansa. hon rörde sig gudomligt.

Till slut var jag tvungen att gå på toa. Efterrätten hade börjat serveras och det fanns starkt kaffe, körsbär och allehanda små godsaker på nedre botten. Damrummet var specialutrustat med borste, kam och fön, för att inte tala om olika krämer och annat en dam i nöd kan behöva.

När jag kom upp igen satt en kille på min plats och pratade med Christian. Jag ställde mig bredvid min man och hörde honom säga "...A very beautiful lady" och insåg att jag kom mitt i någonting. Så jag ställde mig bredvid Niklas istället - killen satt ju på min plats.

Han gick snart och Christian berättade att han kommit fram och sagt "That lady over there is very interested in you, but you're married, right?" och fortsatt med "but she's very nice and very beautiful, maybe you would like to go over there and have a chat anyway?"

När jag kom höll Christian på att försöka slingra sig ur genom att säga "I am sure she's a very beautiful lady..." Niklas gjorde ridå - han var ju fri och ledig och ändå sprang kvinnorna kring Christian.

Vi gick ner på dansgolvet när de körde Dancing Queen och sen var vi där resten av kvällen. Det fanns 70-talsglasögon, blinkande bollar och maraccas att leka med, och då och då föll det glitter från taket. Jenny var som en duracellkanin och slutade aldrig dansa. Baren var fri och vi hade gudomligt roligt. Sen ville M gå hem och J kom studsande "Mamma går hem nu, kan ni ta hand om lilla mig?" och så försvann hon igen.

Kalle hade varnat oss för att ingen fick gå innan de gick - klockan fyra. Så det var vi inställda på. Men gästerna troppade av och snart var det bara vi fyra, två brasilianare och Kalle, Soraya och deras föräldrar kvar. Då var klockan fyra. Kalle lyfte upp Soraya och bar henne ut i strålkastarskenet och försvann i natten.

Vi skålade en sista gång i champagne för oss och för brudparet och gick sen för att ta en taxi. På vägen ut upptäckte vi att man fick ta med sig choklad hem. Niklas och jag plockade varsin tallrik. Mycket smaskigt.

Vi hittade en taxi - någon vänlig människa hade ringt efter en - och stuvade in oss efter att ha sagt godnatt till kamerateamen och sett hur de släckte lamporna i festlokalen.

Taxichaffisen såg sin chans och när Christian ville se julgranen en gång till gjorde han en jättesväng som kostade oss en hel massa extra. Jag tyckte inte det gjorde så mycket, vi var ju fyra pers och hade massor av choklad. "oups" tyckte chaffisen när Christian skällde på honom.

Vid halv fem var vi hemma. Niklas stannade i lobbyn, åt choklad och drack öl, men vi andra hittade sängen rätt snabbt. Fram till elva fick vi sova, hade vi bestämt.

Resan gick bra, alla tolv timmarna, och vi landade i tid i Jo-burg. Väldigt tråkig flygplats. Vi tog en kaffe och en muffin och strosade lite. Vi hade ca tre timmar där innan nästa långflight tog vid. Skönt att få sträcka på benen lite.
På Johannesburgs flygplats ropar man inte ut avgående flyg utan folk får själva hålla reda på sin avgång. Dock talar man om detta i högtalarna var femte minut, vilket blir något frustrerande. Speciellt när vårt plan skulle gå från gate 8 men när vi väl kom dit stod det London Heathrow på skärmen. Vi stod kvar ändå.

Vi började prata med en man i kön, som skulle till Brasilien på semester. Hans fru var därifrån och hon hade åkt i förväg med barnen. Han rekommenderade oss att gå och äta middag på en "Rhodesia" i Sao Paolo, ett ställe där de har buffé med allehanda läckerheter och sedan kommer kyparna till bordet med stekta köttbitar på spett. Mycket läcker och mycket brasilianskt, lovade han.

Till slut kom vi på planet men det startade aldrig... Några hade inte fått plats och nu ville deras familjemedlemmar också vänta på nästa plan. Och då måste ju som bekant alla deras väskor lastas av. En och en halv timme sen lyfte vi från Jo-burg. Vi messade Niklas för att tala om att vi skulle bli sena.

Resan var ok, vi var ju beredda på en lång resa. Framför mig satt en dam som inte kunde vänta på att få en whisky av personalen så hon tog ner sin egen ginflaska och halsade ur den i smyg. Hon fick en stark reprimand av personalen som hotade med att nödlanda och kasta av henne om hon inte följde reglerna och slutade dricka egen sprit. Tack och lov blev det inte så illa.

Vi flög över Afrika och det var fantastiskt vackert. Öknen med små vägar som genomkorsade den, saltsjöar och en och annan oas. Sen kom vi ut över Atlanten och så var det inte mycket att se förrän vi kom in över Sydamerika och Brasilien.

Vi höll oss ganska vakna på denna flight, för att kunna somna på kvällen. Jag sov någon timme men Christian tittade på tv och spelade spel, även på detta flyg var det tv i stolsryggen framför.

Niklas var och mötte oss som utlovat, det var jätteskoj att se honom igen! Han såg frisk och solbränd ut.

Taxin in till hotellet tog nästan en hel timme, och mycket av den tiden spenderades i bilköer.

Vi var framme på hotellet strax före sju och skulle checka in. Inte. De hade gett bort vårt rum eftersom vi inte bekräftat före klockan sex och nu var de fullbokade. Han var obeveklig och erbjöd sig att skaffa oss ett rum på nästa hotell, trots att Niklas bekräftat rummet dagen innan. Tack och lov var Kalle där: "This is unacceptable. I have 30 people on this hotel for my wedding tomorrow, these people have come all the way from Taipei. You have to solve it."

Och det gjorde han. Löste det. Han hittade en skrubb åt oss och vi kunde bära upp våra väskor. I taxin hade vi övertalat Niklas att vi skulle gå till en rhodesia och äta och han var på. Nu sa Kalle att de skulle gå på hans favvisrestaurang och äta och undrade vad vi tänkte. När vi förklarade sa han att det var ju just en sån de var på väg till! Så vi åkte iväg, hela gänget. 11 pers blev vi till slut och vi hade jättetrevligt.

Det var precis som han sagt, man tog mat vid buffén, det fanns massor av grönsaker, ostar, skinkor och röror. Sen försökte man göra plats på tallriken för att få dit lite kött som de kom och erbjöd, på stora spett, nästan svärd. Man hade en liten pappersrundel vid varje plats som man kunde ha uppvänd, grön, eller nedvänd, röd, för att signalera till svärdbärarna om man ville ha kött eller inte. Var den grön blev man fullkomligt dränkt i kött.

Vi lärde känna några av Kalles vänner och hade det mycket bra, men framåt elvatiden började jag och Christian krokna, vi hade ju varit på väg ett tag. Och morgonen därpå var det ju bröllop!

Åkte hemifrån redan vid halvfyratiden för att ta fembussen till flyget. Det gick inte så bra, det kom ingen buss... Christian hade börjat prata med en man och hans fru, så när bussen dröjde delade vi en taxi med dem. De skulle till Egypten på en tiodagarsresa och deras plan gick samtidigt med vårt, fast till Bangkok istället för Hongkong.

Planet var i tid vi satt vid fönstret. Hon hade satt oss på varsin ytterplats och lämnat mittensätet fritt, så vi hade en ganska skön överfart. Hongkongs flygplats var lika stor som vanligt och vi strosade lite kring Gucci och de andra märkena innan vi satte oss vid gaten för att åka vidare. Det blev en otrolig kö vid gaten och vi var nästan sist på planet. Några före oss fick checka in sitt handbagage.

Det var en man som var full redan vid ombordstigningen, och vi var lite oroliga för trubbel, för han satt bara tre rader framför oss. Men allt gick bra och dessutom hade vi små tv-apparater i stolsryggen framför, så vi kunde underhålla oss själva. Jag spelade Tetris och Mahjong och Christian tittade på nästan alla filmerna.

Vad gör man om man är manusförfattare och bor i Taiwan - och alltså har svårt att få in en fot i Hollywood? Flyttar till Hollywood?

Nej, Stephan Grauwels har en annan idé. I Taipei Times idag har han en stor annons "DYE OR DIE, Mr BRUCKHEIMER?" och följande adress: www.jerrybruckheimer.blogspot.com

Vi får se om han lyckas!

Söndagens Taipei Times har en lustig notis:

China
Sun's impostor jailed
A Chinese man who swindled some US$66,000 out of four people by claiming he was revolutionary leader Sun Yat-sen (孫中山), who died in 1925, was jailed for 11 years Saturday. Zhu Yongcheng, 62, was also fined 50,000 yuan (US$603). "I thought it was a good idea to take advantage of my resemblance to Sun Yat-sen to con money out of other people," Zhu told the court. Zhu told four people that he was Sun -- who would now be 138 years old -- and needed to borrow money to unfreeze his late wife's assets, which he said had been locked in foreign banks during China's revolution in the early 20th century. He had also promised to repay his creditors up to three times the amount he borrowed. In order to convince his victims, Zhu memorized Sun's biographies and had a seal made with the name "Sun Yat-sen" on it.

Ett kinesiskt nigeriabrev?

Troligen är det så att de som man vill lura, kan man lura. Men vem vet inte att Dr. Sun dog för en herrans massa år sen? Här i Taipei hade det (nog) varit omöjligt att lura folk på gatan - här finns ju Sun Yat Sen memorial mitt i stan. Jag gissar att det hade varit ganska svårt i Nanjing också - där ligger han begravd och varenda människa känner till "Zhongshan ling" som ligger lite utanför stan.

Idag var det dags för svenskkolonins luciafirande. Dessutom var det dags för Chris professorsutnämningsfirandefest. Så vi hade lite att göra. Pepparkakshuset byggde Christian igår, så det stod och såg fint ut, medan vi julstökade runt.

Christian gjorde knäck och jag gjorde pastasallad. Chris har alltid knytkalas så vi gjorde en kycklingpastasallad att ta med. Och så gav vi honom en massa knäck också, förstås. Vi lurade med en flaska sirap, så att han skulle kunna göra själv. Han var mycket nöjd - någon dag tidigare hade han läst ett recept där han skulle använda sirap och här finns det inte att köpa.

Sen taxi upp till Tienmu och Henriks hus. Pepparkakor, lussebullar, glögg och skinkmackor fanns i överflöd, och Cora och Diane tyckte det var väldigt roligt att stoppa faten under våra näsor, ungefär var tredje minut.

Luciatåget var stort - hela elva barn och två mammor. Mycket vackert var det och de sjöng fint. Sötast var dock pepparkaksgubben Nils.

Ser man på. Nu är det nästan, nästan klart. Så klart att jag vågar offentliggöra det.

Bröllopsbilderna, alltså.

Det är bara en kategori som saknas, och den kommer snart. Ha så skoj!

I dagens Taipei Times står följande notis:

Seat belt gives away illegal
A Chinese illegal job seeker gave himself away by unknowingly tying a taxi seat belt around his neck, a Taiwan newspaper said yesterday. Jiang Guoxing (江國興), 41, was riding in a taxi in Taipei Monday evening when the taxi driver saw a policeman conducting security checks ahead, a local newspaper reported. The taxi driver, fearing he would be fined if the policeman saw his passenger not wearing a safety belt, told Jiang to "Tie the safety belt." A perplexed Jiang hastily pulled the safety belt and tied it around his neck. "When the policeman stopped the taxi and saw the safety belt around Jiang's neck, he knew right away Jiang was an illegal Chinese job seeker and arrested Jiang," the paper said.

Är det så man har säkerhetsbältet i Kina? Hur kunde polismannen vara så säker? Observera också att man direkt namnger personen.

President Chen vill ändra namnet på landet till Taiwan - istället för Republic of China. En ganska förståelig och enkel ändring, tycker man. Men det är det ju så klart inte, eftersom att det kommer att uppfattas som att man bryter sig loss från The People's Republic of China och blir ett självständigt land.

Därför går presidenten små omvägar och byter namn på lite olika saker till att börja med. Utländska representationskontor ska byta namn, så att Taipei Mission in Sweden skulle bli Taiwan Mission in Sweden, vissa universitet ska byta namn, etc. Ganska harmlöst, på ytan.

Oppositionen rasar och fokuserar genast på det absolut viktigaste i hela saken: president Chens son, Chen Chih-Chung (Chen Zhizhong) där hans namn faktiskt betyder "fully devoted to China" eller "fully dedicated to Chinese". De tycker att presidenten först ska byta namn på sin son, så att han heter Chen Chih-tai istället.

Zhong kan också läsas som "mitten" i "Mittens rike". Tai betyder ju även scen eller plattform.

Syster har börjat blogga hon med. Hon kollar in vardagen och talar om alla små och roliga saker som händer. Gå dit och få en stunds trevlig läsning - och en påminnelse om att det händer väldigt många små skojsiga saker en helt vanlig dag i våra liv.

Du hittar henne här eller i länklistan till höger.

Idag är det en bra dag. Det är en bra dag för att gifta sig, för att börja en resa, för att betala sina skulder och för att begrava sina döda.

Men det är också en dålig dag för ingenting. Alltså: ingenting är dåligt att göra idag. Såna här dagar är trevliga. Det var nog därför frågesporten gick så fint!

Idag är det enligt den kinesiska kalendern en bra dag för att plantera säd, ge en hemgift och lägga kroppar i kistor.

Det är också en dålig dag för att gifta sig och för att börja en resa.

Så se till att ge dottern hemgiften redan idag, om hon nu ska gifta sig snart. Ska nog fråga min kollega Rita som gifter sig den 18 december, om hon fått sin hemgift än.

Att dessa spådomar och förutsägelser är viktiga förstår man genom denna notis från Taipei Times:

Hong Kong
Fortune-telling books seized
Customs officers have seized nearly 1,500 fake fortune telling books that contain published predictions for the wrong year, a customs official said yesterday. The fake books, which were seized Friday, purport to offer predictions for the next Chinese calendar year, the Year of the Rooster, but their texts are lifted from published predictions for previous years, said Customs and Excise Department official Chiu Yuk-hung. The fakes were published under the names of local fortune tellers and legitimate publishers, he said. Six people were arrested and customs officials are still investigating, Chiu said.

Fanny och Anna är här nu, och Wiebke också. Så vi har besök från Kanton, Hongkong och Singapore, samtidigt! Detta måste firas. Vi började i fredags med att trumma ihop ett gäng och äta räkor på nya favoritrestaurangen. I vanlig ordning blev det Living Room efteråt.

Det var ju tyfon på gång, Taiwans första decembertyfon sedan Central Weather Bureau började hålla koll. Alltså sisådär hundra år. När vi kom hem miss i nassen hade vi insjö i datarummet. Mycket otrevligt. En ny läcka hade visat sig i taket och det rann vatten in i rummet. En hink fick lösa det tills vidare och Fanny och Anna vaggades till söms av både plåttaksregnmuller och vattenbunkeplask.

Lördagen ägnades alltså åt inomhusaktiviteter, först lekte vi frågesport med spelet MIG och sedan gick vi till Living Mall och gick omkring, testade massagestolar och skrattade åt mystiska inredningsdetaljer.

Sen var det sushi-dags hos favoritsushistället och därifrån upp i bergen. Irene hade tipsat om Chuan Tang, en bra varm källa. Suveränt. En stor pool, 42-43 grader, en mindre på ca 12-15 grader och så lite massageduschar, massagepool och en lugn och mysig stämning. Poolerna var dessutom utomhus, fantastiskt härligt. Tyfonen hade förvandlats till en tropisk storm som snabbt lämnade ön, varför det gick att vistas utomhus igen.

En stor öl efteråt och så sov vi gott i taxin hem. Förutom Fanny som lärde sig tangdikter av chaffisen.

Vi har hållit på länge med vår julresa, den som ska gå till Kalles bröllop i Sao Paolo och sedan via Sydafrika i fem dagar innan vi åker hem. Christian har pratat med resebyrån nästan varje dag och hon har fixat och donat och till slut fått fram ett bra program för våra fem dagar. Och gett oss ett pris, 37500 NT.

Så säger vi "Boka allt!" och är glada och nöjda. Tills det kommer ett mail från henne "Sorry, we have to take back our offer. When SA got to know you are not Asian people, they said it's other price."

Inte skoj! Tydligen existerar rasismen fortfarande i Sydafrika, hur mycket du betalar på hotell och liknande beror på vilket pass du har. Mycket irriterande.

Sen kom hon tillbaka. 21 000 mer per person vill de ha. 56% ökning pga "fel hudfärg"...

Vi funderar på att skippa Sydafrika helt, och stanna i Brasilien. Men det är inte det lättaste att få hotell där nu. Så vi får se hur det blir. I värsta fall får vi skippa hela resan och det vill vi inte.